Man får tycka precis vad man vill. Det får man faktiskt. Det är en av de tjusigare följderna av att leva i en relativt fungerande demokrati. Men det innebär förstås inte att alla åsikter bör torgföras, eller att alla åsikter har samma substans. ”Jag tycker att den där bilen är ful, och därför är det en dålig bil” är till exempel en fullt plausibel utsaga, men kanske inte något som ger så mycket tyngd i ett samtal som handlar om, tja, det aktuella fordonets trafiksäkerhet eller miljöpåverkan.
Men varför skulle någon anföra det som ett argument i sammanhanget, tänker du kanske? Ja, det är precis det som är frågan. När det handlar om trafiksäkerhet slipper man ofta den typen av pseudoargumentation. När det handlar om konst, däremot, används den gång på gång. Gärna med en eftersläng om konspirationer och elitism. Det är synd. Inte minst för att det decimerar samtalat om, i synnerhet, offentlig konst. I Uppsala såg vi nyligen tendensen i debatten om Meta Isaeus-Berlins förslag till konstverk på Domkyrkoplan.
En begränsad utgångspunkt är förstås inte fel i sig. Men samtalet blir meningslöst om den som ställer en fråga inte är intresserad av ett svar. När det handlar om exemplet med bilen ovan så respekteras ofta, säg, bilkonstruktören och miljöforskaren för att det de uttrycker bygger på kunskap. Slutsatsen ”Jag tycker fortfarande att bilen är ful, men det påverkar inte dess miljöpåverkan” framstår som rimlig för de allra flesta. Det är inte utan att man blir lite avundsjuk på bilbranschen.
Som harvande inom konstlivets prekariat är jag visserligen part i målet, men det handlar egentligen inte om det. Det är helt i sin ordning att tycka att en kritiker har uppåt vägarna fel. Men konst är en kunskapsdriven verksamhet, och att inte diskutera den som en sådan är djupt tröttsamt. Jag är medveten om att jag har skrivit den här texten många gånger tidigare, men vissa saker kräver att upprepas.
Det bästa med att Uppsalas olika instanser för offentlig konst har lagt beslag på gallerihörnan på Stadsteatern är att det erbjuder allmänheten en inblick i den långa process som ligger bakom de konstverk som hamnar i våra gemensamma rum. Och det är med den inblicken varje diskussion bör ta sin början.
Utställningen om den pågående gestaltningen av Tiundaskolan i Luthagen är ytterligare ett utmärkt exempel, där publiken bjuds in för att ta del av de mängder av tankar, försök och arbete som ligger bakom de verk som till sist produceras. Här får vi en chans att stiga rakt in i processen och får smakprov både på de färdiga verk som köpts in för att hänga i skolan – bland annat en fin teckning av Helena Laukkanen – och de platsspecifika verk som Jenny Nolstam, Erika Lövqvist och Anton Alvarez skapar i tätt samarbete med beställare och arkitekter.
Jenny Nolestams ljusbaserade arbeten har, kan man säga, infiltrerat arkitekturen och låter inomhusmilön i både entréhall och förskoledel fyllas av ett slags visuellt eko där stora ljusringar replikerar skolans didaktiska uppdrag, där en insikt ska leda till en annan, och samtidigt bidrar till avslappnande men aktiva rum.
Anton Alvarez har återkommande skapat konstproducerande maskiner, och gör på Tiundaskolan snarast ett tillägg till arkitekternas vision genom en serie enorma pelare eller kolonner som ska placeras vid byggnadens olika entréer. För ändamålet har Alvarez skapat en gigantisk lerpressningsmaskin, genom vilken de stjärnformade pelarna har klämts fram. På Offkonsten! får vi se skisser, fotodokumentation och delar av den stora pressen. Alvarez skulpturer kommer med sina distinkta former att binda ihop området och får dessutom ett biografiskt mervärde i faktumet att den processinriktade konstnären själv har gått på skolan. För den som följer konstnärskapet är det dessutom mycket spännande att se den estetiska infallsvinkeln prövad i den monumentala skalan.
Keramikern Erika Lövqvist tar en betydligt mer finstilt väg och ersätter en del av byggnadens kakelplattor med snarlika plattor som med enkla linjer adderar små överraskningar och illusioner. En fin kontrast och ett enkelt grepp för att illustrera en tanke som inte är alltför låst av sina givna förutsättningar.
När Tiundaskolan delvis revs för att kunna växa var en fråga vad som skulle hända med Ingrid Atterbergs befintliga och knappast flyttbara verk i tegel och kakel. Svaret är att det delvis har kunnat bevaras och restaureras på ett värdigt sätt.