I ljusmålaren Lars Kemners rum

Många är de konstnärer som kunde göra anspråk på titeln Ljusmålare. Självklara namn är Rembrandt, Turner, de franska impressionisterna; svenska namn saknas inte heller.
Det tycks ligga en alldeles särskild utmaning i detta att söka förvandla det immateriella ljuset till fast materia med färg på duk. Tillvägagångssätten har varit många, resultaten skiftande; men ljuset får ändå sägas ha varit ett favoritämne i måleriets historia genom tiderna.

Också i den del av måleriets världskarta som benämns Uppland har många konstnärer ägnat möda och kreativitet åt detta märkliga att fånga ljuset. En särställning på detta lokala plan intar Uppsalakonstnären Lars Kemner (1919-2007). Redan som tonåring började han sin konstnärsbana som ljusmålare, oftast i sällskap med den beundrade Gusten Widerbäck, målaren som mer än kanske någon annan gestaltat det uppländska slättlandskapet. Studier tillsammans med mästaren Widerbäck på plats ute i det uppländska landskapet blev den unge Kemners första "konstskola"; senare skulle mer formella studier komma att bedrivas vid Konsthögskolan i Stockholm. Många resor till framför allt Spanien kom att tillföra nya erfarenheter och utmaningar. Inte minst det starka spanska ljuset blev Kemners ämne.
Allt detta och mycket mer inte minst om uppländsk konsthistoria får man lära sig genom den utmärkta katalog som producerats i anslutning till Uppsala konstmuseums stora minnesutställning Det mörka ljuset. Essäer av Märit Ehn, Teddy Brunius och Cecilia Stam belyser ur olika infallsvinklar det kemnerska konstnärskapet Boken/katalogen med sitt utsökta bildmaterial bör inte saknas i någon konstintresserad upplännings bokhylla. Att den dessutom gjorts tvåspråkig med engelsk översättning av bokens texter utökar givetvis dess räckvidd.

Lars Kemner var som konstnär verksam ännu i hög ålder, och några av de utställningar som arrangerades i Uppsala under konstnärens sista decennium lyfte förtjänstfullt fram olika aspekter av hans måleri. Så ägnades Teatergalleriets utställning 1999 liksom fyra år tidigare Ekeby Qvarns presentation i huvudsak Lars Kemners sena måleri, där ateljén blev motivet och rum och rumslighet dominerade i dukarna. Men där ljuset fortsatte att vara ett bärande tema, också i dessa huvudsakligen mörka målningar där ljuset användes som markörer och formbyggande strukturer.
När Bror Hjorths Hus så uppmärksammade 80-åringen Kemner med en välbyggd utställning fick det blonda friluftsmåleriet med sitt berömda ljus i stället utgöra inkörsporten till hela konstnärskapet. Då om inte förr stod det också klart att dessa båda teman, ljuset och rummet, varit centrala ämnen och frågeställningar i Kemners hela målarliv. Något som inte minst Cecilia Stam utvecklar i sin katalogtext som har fått den välvalda titeln Besatt av ljus och färg.

När Uppsala konstmuseums curator Åsa Thörnlund nu samlat en stor Kemnerkollektion till museets minnesutställning två år efter konstnärens bortgång är det också denna helhet och konsekvens i ett långt konstnärskap som präglar konceptet. Det blonda intrycket från uppländska och spanska landskapsmålningar leder naturligt över till de ljus- och rumsstudier som skulle följa, där den egna ateljén oftast kom att utgöra den motivkrets som fick göra tjänst som scenografiskt rum för den åldrade Kemners uttrycksvilja i färg. Med detta helhetstänkande i presentationen av Kemners verk har utställningen blivit en riktig fullträff. Här finns ingen konstlad gräns mellan de olika epokerna och stadierna i Kemners måleri, utan allt präglas av ett organiskt helhetstänkande som öppnar hans konstnärskap ytterligare.

I sin analys av Kemners utveckling från friluftsmålare till ateljémålare är Cecilia Stam en viktig aspekt på spåren när hon i sin katalogessä skriver att "de avbildade föremålen fungerade mer som tecken; vad de "föreställde" spelade nästan ingen roll." Det är en iakttagelse som jag menar har invändningsfri förankring i det måleri som nu visas i en föredömligt god hängning i Uppsala konstmuseums allt annat än lättanvända salar.
I de sena dukarna från 80- och 90-talet finns dessutom en insikt om måleriets själva grundvalar, gestaltade i ett måleri som stundtals närmar sig abstraktionen i sin likgiltighet inför det visuella motivet. Kanske var det så att målaren Lars Kemner efter ett långt målarliv till sist fann det naturligt att återvända till konstens källor. Motivvalet hade alltså inte enbart att göra med den åldrade konstnärens begränsade rörlighet. Läst så ger hans konst på ett sensibelt sätt uttryck åt en samtidskänsla. Var det inte i rätt hög grad kring sådana fundamentala frågeställningar mycket av det sena 1900-talets måleri kom att kretsa? Man behöver inte göra våld på målaren Lars Kemners estetik och kalla honom postmodernist för att kunna konstatera att han fortfarande var och är en mycket aktuell samtidskonstnär.

I ljusmålaren Lars Kemners rum

Uppsala konstmuseum har med den stora Lars Kemner-utställningen tagit ett helhetsgrepp på ett förbluffande aktuellt konstnärskap, skriver Cristina Karlstam.