I konstens ekorrhjul

Malmö konsthalls sommarutställning The Hamsterwheel presenterades första gången på Venedigbiennalen 2007 och är ett ambulerande utställningsprojekt skapat av den österrikiske stjärnkonstnären Franz West. Sedan starten har utställningen dykt upp på Festival de Printemps de Septembre i Toulouse och på Centre d'Art Santa Monica i Barcelona. Malmös ambitiösa konsthall är en logisk fortsättning.

Hamsterwheel antar olika former på varje plats den visas. Utställningens stomme består av ett trettiotal konstnärer, som på ett eller annat sätt ingår i Wests personliga nätverk, och de verk som visas täcker de flesta uttrycksformer: måleri, skulptur, installation, video och så vidare. I varje ny situation, på varje ny plats, presenteras verken på ett nytt sätt i relation till varandra.
Den löst sammansatta skaran av konstnärer binds alltså ihop endast genom sin relation till West och resultatet blir en förvånande skön frånvaro av koncept och tema som bäddar för ett, åtminstone relativt, förutsättningslöst möte med konsten.
Några verk kan relateras till hamsterhjulet som sådant, exempelvis David Zink Yis video A humm, som presenterar en rad stönande ljud, ohh-anden och ahh-anden, som simultant skrivs ned på ett papper inför betraktaren. Men de flesta av verken är rätt fristående.

I centrum i Malmö hamnar den österrikiska konstnärsgruppen Gelatins väldiga och vindlande trästruktur, som breder ut sig centralt i rummet som ett vissnande Eiffeltorn.
I frånvaron av instruerande koncept och motivmässigt konsensus får betraktaren strosa runt på eget bevåg. Och man märker att man gärna vill tematisera trots att det inte är nödvändigt. Vad har egentligen engelska Sarah Lucas´putslustiga plastskulptur Richard, som ser ut som ett gigantiskt penntroll i riddarmundering, att göra med ett par soffor flankerade av texten "Every time you think of me we die a little", ett finstämt samarbete mellan Douglas Gordons och Franz West? Inte mycket. Och så får det vara. Det är lät att glömma att det enda riktigt relevanta sammanhang konsten ska upplevas i är betraktarens eget.

Det blir ett förutsättningslöst möte, närmast ett strosande. Alla verk är inte bra, men här finns ju också friheten att skamlöst favorisera och lämna bort. Det påverkar minnet. Fem minuter efter att jag lämnat utställningen är hälften av verken glömda. Kvar i skallen stannar bland andra Jonathan Monks absurda video, Chinese Cracks, som visar hur en man plockar upp en kvinna på gatan för att använda hennes kropp i en sallad(!) på hotellrummet, och Toby Zieglers textilskulptur Phatetic Fallacy, som närmast kan beskrivas som en sorglig mammut.

Utställningstiteln är en kongenial drift både med konstvärlden i stort och med utställningens egen ambition. Kanske också med hela det västerländska samhället där ekorrhjulet är ett ideal där vi alla förväntas gallopera som rädda gnagare i en hopplös jakt på att ta oss någonstans trots att vi oftast står kvar på samma ställe. Konsten speglar inte bara, utan är en levande del av samhället.

I konstens ekorrhjul

Sebastian Johans har sett Franz Wests ­utställningsprojekt The Hamsterwheel i Malmö och konstaterar att man inte kan stiga in i samma ekorrhjul två gånger.

Sebastian Johans har sett Franz Wests utställningsprojekt The Hamsterwheel i Malmö och konstaterar att man inte kan stiga in i samma ekorrhjul två gånger.