Humanisten McCarthy överraskar

Minimalism är väl det sista begrepp man tänker på när det gäller den amerikanske konstnären Paul McCarthy. Burleskerier, vulgariteter, överdrifter och groteskerier är väl ord som snarare verkar adekvata när det handlar om den extremt utlevande expressionisten och exhibitionisten McCarthy. Så ser klichébilden ut, grundad på hans excesser i sexualitet, våld och grov satir i installationer, skulpturer och performance. Mannen som målar med ketchup och majonnäs och med vitala delar av den egna kroppen som "pensel". Mannen som tar på sig full tomtemundering med den ketchupröda näsan lysande som en fyrbåk mitt i tomteskägget. Han som bygger ett överdimensionerat sjörövarskepp eller låter kaptenens tubkikare förvandlas till en lika överdimensionerad fallos. Han som tycks frossa i blod och våld med avhuggna penisar hos naturtrogna mansdockor och gör en skulptur av sig själv liggande halvt naken i ett hörn av sin utställning. Mannen som räknar actionmålaren Jackson Pollock som en föregångare och förebild och som själv fått efterföljare som Cindy Sherman, Jeff Koons eller John Bock. Skulptör, målare, fotograf, scenograf, performancekonstnär, installatör, allt i en och samma person. Vem är han, bakom den motsägelsefulla tomtemasken? I den utställning, Head shop shop head, som i helgen öppnat på Moderna museet i Stockholm är det trots allt detta ett par lågmälda, närmast minimalistiska verk som fungerar som en öppning till hela evenemanget. Den kanske största redovisning som gjorts av Paul McCarthys 40-åriga verksamhet som konstnär, en väl sammanhållen och i detalj genomtänkt exposition av ett synnerligen särpräglat och ständigt utmanande konstnärskap. Betydligt mer överskådligt än den stora McCarthyutställning jag såg i Londongalleriet Whitechapel vid årsskiftet. Två små verk, således, som entré till McCarthys värld. Looking out, skull card är verkets titel. Looking out - se ut - det är precis vad Paul McCarthy gör och vad han får sin publik att göra. Se ut, se världen, den västerländska, moderna värden, en kulissvärld likt det Hollywood Los Angeles-bon McCarthy känner så väl. Det ena en enkel rektangulär spånplatta med två hål, upphängd i en av museets vackra fönstersmygar. Genom den ser konstnären ut mot världen. En ytans och den ohämmade kommersialismens verklighet med sin ständigt stigande våldsspiral och sin allt mer urvattnade humanitet. McCarthy ser och förvränger, vinklar och karikerar det han iakttagit och erfarit för att göra det än mer tydligt och begripligt. Den amerikanska drömmens förljugenhet och olidliga lätthet, exporterad till den övriga världen. Ser man sin samtid så, med Paul McCarthys ögon, är det ingen vacker bild som framträder. Samtidigt är det viktigt att betona att konstnären också ser det (galg)humoristiska i en sådan världsbild, något han med överdådig ironi och humor iscensätter i flera av sina filmer och videor. Då och då tycker man sig igenkänna ett försoningens leende över hela eländet. Det andra verket som förtydligar och, tror jag, ger en rättvis ingång till McCarthys värld, är en enkel plåtskulptur i form av ett liggande H. Dead H är titeln, där H står för Human, alltså människa, en i sin strama kyla drabbande bild av människovärdets alltmer minskade betydelse i en samtid präglad av ytlighet och underhållningsvåld. Här tror jag att en meningsfull vandring in i McCarthyvärlden kan börja. Härifrån kan man närma sig det explosiva överdådet i utställningen utan att alldeles bländas och kvävas av McCarthys diaboliska skrattspegel. Då kan man se den stora trädgård han byggt mitt i utställningen med väldiga tallstammar och frodig vegetation och de båda ensamma män som ihärdigt kopulerar med - ingen. En onekligen drastisk, humoristisk och samtidigt sorglig bild av västerlandets tillstånd. Kanske är den världsberömde provokatören Paul McCarthy i själva verket en djupt humanistisk moralist som med klarsyn, mild humor och stort allvar skapar sina bilder av det han ser och erfar. Moderna museets utställning ger plats för sådana tolkningar som tveklöst nyanserar en annars ganska ensidig bild av konstnären. Idén till utställningen härrör från David Elliotts och Maria Linds tid på museet. Den långa period då museet var stängt på grund av renovering och ombyggnad gjorde att det är först nu som idén har kunnat förverkligas av den nuvarande ledningen. Den som genomfört denna storartade utställning är museets intendent Magnus af Petersens. Efter Stockholm går utställningen vidare till Danmark och Belgien - intresset för McCarthy är stort också i det övriga Europa. Innan dess håller Moderna museet portarna öppna för den svenska publikens möte med en av vår tids allra mest originella konstnärer. Och avslutar gör man sedan 3 september med fernissage, motsvarigheten till den inledande vernissagen. Då blir det dessutom filmvisning där McCarthy fått välja sin favoritfilm. Vilken det blir? Sound of Music, den amerikanska drömmen i koncentrat, dock visad upp och ned och baklänges. Precis som det anstår en fribytare som McCarthy som ständigt utmanar allt vad konvention och slentrian heter.