Hon prövar rummets gränser

Den finska konstnären Heli Rekula slog igenom med en serie ganska råa och mycket kroppsliga fotografier där själva porträtterandet likställdes med en dragning mot det sado-masochistiska för lite mer än ett decennium sedan. Rekula är också en av de mer framträdande fotograferna i den löst sammanhållna rörelse som brukar kallas the Helsinki School, som har nått stora internationella framgångar, och 2002 mottog hon Finlands största konstpris Ars Fennica. Utställningen på Norrtälje konsthall är hennes första separata i Sverige - bara det en liten händelse.

Det direkta tilltalet i Rekulas genombrottsbilder har de senaste åren ersatts av en lite mjukare utsaga, men de ämnen som behandlas kretsar fortfarande kring kroppslighet, könsroller, skönhetsideal och sexualitet. Det performativa draget i avbildandet är hela tiden centralt för Rekula. Varje bild eller skärm är en scen och den eller det som avbildas skapar tillsammans med betraktare och konstnär en föreställning där ingen inblandad kan vara riktigt säker på vilken roll han eller hon har tilldelats.

Det första man möter när man stigen in på Norrtälje konsthall är självporträttet Passing, som visar två version av konstnärens ansikte täckt av rinnande honung eller sirap. Diptyken har några år på nacken och bär mycket av den brutala direkthet som är kännetecknande för Rekulas tidigare bilder. Ett ansikte täckt av honung borde inte väcka så stora reaktioner. Bildens subjekt är om något skyld av den guldfärgade vätskan, men framstår mer utelämnad än om hon hade varit naken. Passing tvingar, liksom flertalet av Rekulas bilder, betraktaren att reagera.
I den lite nyare bildserien Surplus, här representerad med två bilder, återkommer motivet. Ett ansikte och en torso mot en vit bakgrund står lugnt framför betraktaren. Det kunde vara ett helt vanligt porträtt om det inte vore för att personen på andra sidan bildytan är täckt av en fet massa, kanske en undergörande salva. Återigen blir draperingen ett skal som gör personen under transparant. Betraktaren stirrar på en tolkning av en strävan efter att leva upp till ett ideal och är inte riktigt säker p vad som har gått snett.

Den alldeles färska serien Stage förtydligar och visar en människa som mer aktivt rör sig i bildrummet. I olika grader av nakenhet försöker kroppen finna en naturlig plats i rummet som ibland accentueras av en geometrisk form, tex. en rät vinkel, i bakgrunden. Vi förhåller oss, vi poserar. Det är helt enkelt vad vi kan göra med det rum som tilldelats oss. I en av bilderna är den poserade helt svept i ett lakan, sånär som på en liten del av ena handen. Och åter förstärks känslan av utsatthet i det som döljer. Svepningen blir ett skydd och eftersom vi vet att vi egentligen är skyddslösa blir funktionen dubbel. Vi gömmer oss för att vi är rädda, för att vi flyr. Och just flyendet har inte plats i Rekulas bildvärld som annat än illustration av sin egen fåfänglighet. Rekula utforskar ideal och normer med en befriande brist på sentimentalitet. Hon konstaterar att saker inte förhåller sig som de borde, och att vi inte kan fly. Vi rör oss på scenen och vi måste fortsätta röra oss. Det är bara genom att pröva rummets gränser vi kan hitta vägen ut. Det är storslaget och sammanbitet på samma gång. Och mycket finskt. Heli Rekulas bilder och videos håller hela tiden sin linje och får mig att tänka på ett lysande citat som Tiina Rosenberg fällde i dyningarna efter sin stormiga sorti från F!: "Själv åkte jag inte utomlands, jag sjukskrev mig inte, blev inte alkoholist eller förlorade förmågan att sova. Istället gjorde jag som en finne: Jag tog stryk, jag bet ihop - och jag överlevde." I de orden hittar vi det enda sättet att forma vår onda omgivning till någonting som åtminstone siktar på en utopi.

Hon prövar rummets gränser

Heli Rekulas bildvärld ryggar inte för svåra frågor. Sebastian Johans övertygas av konstnärens första separatutställning i Sverige.