Högstämt och misantropiskt

Det finns något högstämt över utställningen med skulptören Liss Eriksson (1919-2000) på Bror Hjorths Hus. Många socklar och mycket brons ger ofrånkomligen en känsla som skulle kunna beskrivas som Millesgården-aktig och möjligen ge en hint om vart den nya chefen Tomas Järliden vill föra museet. Men det vore nog att dra för stora växlar på en enda utställning, och en 1900-talsskulptör som Liss Eriksson, med den ena foten i en skulptural tradition och den andra i en modernism tolkad av 1947 års män, är förstås svår att presentera på andra sätt än just så här.

Liss Erikssons skulptur har ett tydligt släktskap med generationskamraten Arne Jones, och liksom Jones ägnade Eriksson en stor del av sin bana åt att utforska människan och rummet i en intrikat förening som jagar åtminstone en idé om formens supremati. Men till skillnad från Jones är Eriksson inte intresserad av att låta syntesen bli fullständig och hans människor fortsätter att bestå av kött och blod, och hans uttryck är mjukare och kanske känsligare än Jones självsäkra formspråk.

Skulptur som laborerar med stiliserade människogestalter i en högmodernistisk tradition har en tendens att åldras på ett snudd på musealt sätt. Nästan så att det är svårt att hur den estetik som ligger bakom objekten en gång var radikal och full av framåtanda. Gissningsvis beror detta lika mycket på att det i Sverige är denna krets av konstnärer som har gestaltat en försvarlig del av det offentliga rummet, och därför nött sina betraktares ögon, som på att de skulle skapa med sämre hållbarhet än någon annan.
Bland de många arkitektoniska ansatser och rätt underfundiga tolkningar av olika sporter som fyller Bror Hjorths Hus är det Liss Erikssons mer direkt föreställande arbeten som stiger fram och visar varför han är en skulptör att minnas. Som rak avbildare av människor, i närheten av porträttet, är Liss Eriksson som bäst. Här finns en tro på mötet och människan som gestaltas i ett ömsint och upplyftande skratt.

En mer misantropisk bild av människan hittar man på Galleri 1, där Gunnar Staland visar utställningen Under tiden, som i fyra stationer preciserar den process av försoning som mänskligheten verkar fast besluten om att genomleva om och om igen tills tiden tar slut. Andra världskriget kliver fram som ett tydligt men dessvärre ingalunda unikt exempel på hur vi behandlar varandra.
Det blir en effektiv och ganska vacker helhet. Det första verket Minnas består av ett golvliggande plank - en bro som måste passeras där den glesa brädfodringen erbjuder gapande hål ned i avgrunden. Det andra, Glömma, är en stor kolteckning som tar upp en hel vägg och visar en tät skog där grenarna kan erbjuda flykt och trygghet, men också förrädisk blindhet. Det tredje, Befrielsen, består av 24 identiska fotografier som visar två ryska krigsfångar som tar sina första steg i frihet efter krigets slut. Det avslutande verket, Försoning, sätter en mörk punkt och visar 18 svart böcker som hänger tillsammans på en vägg: svedda, ansatta och för evigt förslutna med nitar, skruvar och ståltråd. För att nå försoning måste man sätta punkt.
På galleriets övervåning finns också en serie teckningar som bär utställningens titel. Dessa mer vardagliga iakttagelser ska möjligen visa att den process som illustreras måste få ta sin tid, men för utställningens helhet gör de varken från eller till.

Högstämt och misantropiskt

Finstämd modernism mot misantropiska fakta. Sebastian Johans har sett två aktuella utställningar i Uppsala.