Historieberättaren Bruno Liljefors
Bruno Liljefors-utställningen, som just nu pågår i Konstmuseet, är ett gott argument för att skapa en permanent utställning av konstnärens verk. Det skulle bidra till ökad bildning och bli en kulturell attraktion i Uppsala, skriver Teddy Brunius.
Pilgrimsfalk som störtar mot en gräsand. Skulptur av Bruno Liljefors.
Foto: Sven-Olof Ahlgren
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Uppsala konstmuseum: Bruno Liljefors (1860—1939)
Den vilda naturen — en illusion (t o m 12/9)
Under sommaren då turister söker sig till Slottet har Konstmuseet med hjälp av Ann-Christine Fogelberg anordnat en utställning med verk av Bruno Liljefors. Det har blivit en mycket sevärd och lärorik utställning, som också borde locka ortsbor att ta sig upp för den branta backen. Utställningen har ett tema. Den vilda naturen — en illusion är rubriken. Man kan grubbla över vad som menas. "Illusion" är ett fint ord för sinnesvilla och inbillning.
Grep tillfället i flykten
När Bruno Liljefors några gånger skrev och utgav böcker om sin konst och vad den handlar om använde han ordet "det vildas rike". Det var sannerligen inte en inbillning för honom. Men det är uppenbart att den natur han sökte sig till präglades av jordbruk och boskapsskötsel. Bortom åkrar och ängar fanns dock ett väldigt revir av det som var orört av människohänder, och det uppsökte han också.
Hans skildring av örnar utgår från att örnar flerstädes kunde bygga sina bon i gamla träd. Ett örnbo kan väga mer än ett ton, och det är uppenbart att i vår tid blir sådana målningar historiska. Numera är naturvården utsatt för svår konkurrens av skogshanteringen. Gamla furor försvinner och upp växer skogsplanteringar på vilka älgarna mumsar.
Bruno Liljefors grep tillfället i flykten. Han sökte sig både till jordbrukets kulturlandskap före maskinhanteringen och till de väldiga vildmarkernas minskande omfång. På det sättet har han blivit en historieberättare med sina bilder, innan ordet "etologi" kom i bruk var han en skildrare av djurens beteende i de miljöer som var deras.
Grafisk klarhet
Konstmuseet har i sina samlingar skisser och fotografier som konstnären hade omkring sig. Det var arbetsmaterial. Som ung hade han tjänat slantar på att illustrera i pressen. Papperet som hans bilder trycktes på var inte det bästa. Han skapade därför en distinkt pennskrift, en grafisk klarhet, som var uttrycksfull, impressionistiskt livfull i bilder av rörelser hos de djur han skildrade.
Imponerande forskning
Fotografierna och teckningarna på utställningen ger ett svar på vad man ofta hör. Liljefors — brukar det sägas — är det inte han som alltid gör harar och rävar, änder och örnar i en evigt upprepande mångfald? Han har ofta samma djur i sina målningar men han upprepar sig sällan eller aldrig. Man kan ta fram bilder av vad han har gjort och lägga dem som serier om de djur som han har valt som motiv och finner då att de fogar sig som filmatiska serier om djur som söker skydd, som vilar, som är ute på rov och som har ett familjeliv. Bakom dessa serier ligger en imponerande forskning.
Som ung frågade han äldre strövande folk i skogen, vid insjöarna och kusterna. Ute vid Kvarnbo där han tidigt hade ett revir hade han en man kallad Värdshusarn som mentor. Så byggde han upp menagerier, studerande djurens rörelser. En intressant teckningsserie visar hur frågan om villebrådets storlek, stort eller litet, bygger på betraktarens position.
Dramatiska skulpturer
Det är inte en stor utställning i de två salarna, lite mer än halvdussinet målningar. De ger en bild av konstnärens teknik att bruka penseln impressionistiskt med penseldrag i olika riktningar. Han nådde en tidig skicklighet. Här finns bilden av fadern som läser tidningen med optisk hjälp, målad 1884, då konstnären var tjugofyra år. Samma år gör han en bild av trädgården vid Svartbäckstull, som var uppväxtmiljön. Tidigt intresserade han sig för den japanska konsten och nyttjade klara färger, men med åren mörknade hans palett.
Sevärda på denna utställning är två skulpturer, i kompositionen originella och dramatiska. Den ena skildrar en havsörn som slagit ned på sitt byte, den andra en pilgrimsfalk som störtar mot en gräsand. Annars är skulpturer av Liljefors inte ofta till synes, så det finns skäl att bara för dessa två verk ta sig till utställningen.
Liljefors verk husvilla
Den stora perioden i svensk konst från 1870 till 1920 domineras av konstnärer som eftervärlden kan studera i olika centra — Thielska galleriet och Prins Eugens Waldemarsudde, Per Ekströms museum på Öland, Anders Zorns samlingar i Mora och Carl Larssons hem i Sundborn. Bruno Liljefors verk har varit en smula husvilla. Konstmuseet har samlingar som man på den här utställningen ser ett urval av.¨
Permanent utställning
Man borde se till att det blev en permanent utställning av konstnärens verk i Uppsala. Här föddes han, växte upp och var bosatt i olika perioder av sitt liv. Hans verk behåller sin lockelse för generation efter generation.
På utställningen får man en glimt av konstnärens samarbete med naturforskaren Gustaf Kolthoff. Biologiska museet i Stockholm erbjöd en serie installationer med skildringar av djur i natur. Denna studieverksamhet hade inletts i Uppsala. Att säga vad som är i centrum här — pedagogik, miljöbilder och djurskildringar — är svårt att säga. Här kan man få alltsammans på en gång. Sedan kan man försöka få tag i Bruno Liljefors egna skrifter, främst Det vildas rike, en klassisk serie av skildringar som man inte riktigt vet om det är litteratur eller konst. Naturligtvis är det bådadera.
Den här utställningen är ett gott argument för att i Uppsala åstadkomma en permanent utställning av verk av Bruno Liljefors. Den skulle bidra till ökad bildning och bli en kulturell attraktion i Uppsala.