Herr Vasilis känsla för sand
Driven traditionell olja, barnsoldater och många nyanser av sand hör till det som kan betraktas i veckans gallerirunda i Uppsala, skriver Sebastian Johans.
Foto: Rolf Hamilton
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Och är man kanske sugen på mer koncept än tekniskt genomdrivet måleri är Kajsa Haglunds utställning på galleri Villavägen sju ett alternativ. Här står intellektualism och reptilhjärna i kontrast med varandra i en serie om fyra temperamålningar som enkelt kombinerar geometriska figurer, och en hjärna, med i tur och ordning en känguru, en groda, en skorpion och en ödla. Färgerna är dova och bär temperans långsamma nästan trevande signum.
Det kunde bli en smula enahanda och dra för långt åt en konstuppfattning som vill se verket som en rebus om det inte vore för att målningarna har fått en pendang i en rad mer skrikande blandteknikverk som handlar om barn och krig. I flera av bilderna dyker en näpen liten och beväpnad silhuett upp som en rytmisk upprepning. Bilderna är hastiga och upprörda och ger hela utställningen ett behövligt moraliskt patos som komplicerar de ganska raka temperamålningarna.
Veckans höjdpunkt är emellertid Vasilis Theodorous rätt så utsökta lilla utställning på Galleri 1. I sju verk har fotografen närmat sig havet som sådant, de som lever, eller levde, av böljan och vår gemensamma rovdrift av det stora blå.
Verket Kvotering består av ett montage som smälter samman mängder av bilder på staplade fisklådor till en färgglad illustration av en segsliten debatt om yrkesfiske och naturskydd. Bredvid hänger några svartvita bilder av ett småskaligt fiskarliv som är på väg att försvinna. Det blir en fin kontrast.
Utställningens nav är två collage, eller bildserier, där Vasilis Theodorous har gått på en inverterad skattjakt och fångat de restprodukter från vår välfärdsvärld som har drivit iland på en strand i Österlen.
Det är långt ifrån självklart att det ska fungera att fotografera strandfynd. Snarare tvärtom, motivet är så lättillgängligt att en återgivning lätt fastnar i givna klichéer och stereotyp klimatklagan. Men Vasilis Theodorous klarar biffen genom att gå varsamt till väga. Bilderna är tagna under lång tid och vid ideala ljusförhållanden. I verket Vittnesbörd samsas en rad gummihandskar som krupit upp på sandstranden som ärrade eremitkräftor i jakt på ett nytt skal. Hotfulla, ödesmättade och uppgivna om vartannat. Guldägget vidgar perspektivet och är som ett snabbköp, fast tvärtom. Juicetetror, skosulor, tvålburkar, spritflaskor, sprejburkar och annat är uppradade bredvid varandra i en stor rektangulär bild som, vilket titeln anger med sin anspelning på reklambranschens finaste pris, blickar bakåt mot en lång kedja av produktion och konsumtion.
Objekten saknar skuggor och kunde vara fotograferade i studio om det inte vore för den sandbädd de ligger på. Föremålen berättar en tydlig historia och säger en del om vårt sätt att handskas med vår omgivning, men det är sanden som verkligen fängslar. I bild efter bild byter sanden skepnad, trots att det hela tiden handlar om samma strand. Vind, regn och vågor formar och formar om. Vardagen är full av poesi och det är precis den insikten som höjer Vasilis Theodorous registrerande, nästan journalistiska bildberättande till konst.