Småhelgon blir vi kanske lite till mans så här när julen närmar sig. I alla fall vill vi tro det. Det blir i alla fall barnen i Ulf Starks radiokalender De vilda helgonen, då de får i uppdrag av Simons döda farfar som lockas tillbaka till jorden för att rädda, den av sorg tyngda, farmoderns jul. Men innan Simon, Maria och Nelson tar sig an det stora uppdraget tränar de på mindre helgondåd som att gå ut med hundar och bota hicka. Ulf Starks berättelser genomsyras ofta av en sorts oskuldsfullhet, ett slags naiv barnatro, där godheten segrar. Men han ser också med skärpa på livets svårigheter och vad det innebär att vara människa, också efter döden. Något han har lyckats gestalta så finstämt i flera böcker.
Behöver jag säga att Ulf Stark är en av mina absoluta favoritförfattare. Med en oändlig mängd böcker bakom sig som har lämnat ett oförglömligt intryck.
Så hoppas jag också med denna berättelse, som borde ha förutsättningar med tanke på de välregisserade barnrösterna och de många bra skådespelarna, där tyvärr favoriten Jonas Karlsson inte riktigt matchar rollcastingen som pappa eller Lia Boysen som överdriven skolfröken. Bättre då med Peter Dalles arga gubben och Claes Månssons farfar i nördhatt, blåa jobbarbrallor och duvgrå änglavingar. Jag kan riktigt se honom cirkla ovanför radioapparaten, i väntan på den helgonlika knapptryckningen fram till julafton. För den kommer, den räddade julen, var så säker.