Hej svårmod, hej bastukorv!

Så jag kysste dig fastän du inte ville det? Suutelin sinua, vaikka et halunnut sitä?
Hej svårmod, hej kärvt leende bastukorv och frukost på öl och jaegermeister med ögonlock tunga av melankolisk tango och minnen av krig och farliga ryssar.
När performancekonstnären och popmusikern Sara Lundén lämnar både sitt etablerade format och sitt språk lutar sig resultatet, en musiksatt scenografi på Teatergalleriet i Uppsala, ganska ordenligt på de schabloner som ofta får representera Finland och det finska språket. Därmed inte sagt att resultatet saknar verklighetsförankring, som invandrad österifrån känner jag mig väldigt synkroniserad med det nästan helt ångestbefriade lugn som fyller galleriet.

Hemsnickrad poesi i svensk och finsk språkdräkt på några a4-ark, broderade på ett par sidenstycken och på en tygklädd vikskärm, och malande till ett sorgligt pianokomp på en stereo utgör rummets utspridda fokuseringspunkter. Ett par draperier, en affisch från en annan utställning, ett par absurt höga platåskor som använts i ett performance, en handsydd manchestermadrass och en isbjörnsfäll sekunderar och leder runt betraktaren.

Sara Lundén, som ofta framträder under sitt briljanta alter ego Saralunden, säger egentligen väldigt lite om det finska och desto mer om sitt eget skapande. Språket och de konnotationer som kan förknippas med det illustrerar mest en glidning som skapar nog med friktion för att öppna en port mot någonting annat. Och i det stereotypa vemodet finns något storögt som bygger på en fascination inför hur enkelt en ordbok kan ändra världen och både öppna och stänga. Språk behöver inte talas för att kommunicera, det kan lika gärna användas som en performativ bild där det nya språket ord för ord kan klistras över det svenska - betydelsen av det som sägs lär stanna kvar trots att förståelsen försvinner. Språket förblir oförändrat men främmandegörs. Åtminstone om man behärskar det första språket men inte det andra. Men man kan lika gärna komma in i processen från andra sidan, från det andra språket. Språk är alltid, precis som de organzatyger som hänger i taket, transparant.

Finskan är i själva verket lika mycket rekvisita som draperierna och betraktaren som rör sig mellan objekten i rummet känner snart sitt sinne vävas samman med den mjukblåa musikslingan och finner sig vara en aktör i ett performance av Sara Lundén. Upplevelsen blir kanske inte lika intensiv som den skulle vara om konstnären själv gestaltade sitt verk, men helhetsintrycket är ändå rätt behagligt. Lite som att sjunka ned i ett ofokuserat minne.

Hej svårmod, hej bastukorv!

Sebastian Johans har sett popmusikern Sara Lundén ge sig i kast med finska schabloner på Teatergalleriet.