Här iscensätts en mardröm

Som en tystnadens paradoxala klanglåda ställde konstnären Karin Ohlin sitt tomma pianoskal mitt i utställningsrummet. Platsen var Åmells konsthandel i Stockholm, där Ohlin för två år sedan tillsammans med tre andra konstnärer fyllde rummet med nya betydelser. Mot väggarna stod dörrar lutade, utan någon funktion, fråntagna sina vanliga uppgifter att vara in - och utgång.

Jag återser Ohlins lockande gåtfulla dörrar, denna gång på Uppsala konstmuseum där hon installerat en sparsmakad utställning, omfattande tolv verk. Utställningen är Konsthögskoleutbildade Karin Ohlins första större separata, och att den äger rum här i Uppsala är åter ett tecken på vårt konstmuseums framsynthet.

Dörrarna är tre till antalet, en i normalhöjd, de båda andra liksom förkrympta till en höjd och en bredd som omöjliggör varje tanke på passage. Om de nu hade haft kvar sin funktion som dörrar; poängen med Karin Ohlins intelligenta lek med funktioner, format och betydelser är just denna att frånta vardagens välkända föremål deras funktioner och därmed rycka undan marken för vår verklighetsuppfattning. Med sin kvalificerat minimalistiska stränghet och sin tuktade återhållsamhet iscensätter Ohlin en mardröm: att äntligen finna den eftersökta dörren och den visar sig leda - ingenstans. Dörren öppnas inifrån är verkets mångtydiga titel. Inifrån vad? I själva verket finns inget "inifrån"; dörrarna är helt plana ytor ställda mot slutna väggar. Konstnären ger inga svar utan överlämnar gåtan till betraktaren.

På liknande sätt har vardagsföremålet spegeln i Karin Ohlins version förlorat sin "spegelverklighet" och blivit ett obegripligt ting, där ramen visserligen ännu är ram men utan något att inrama, och där spegelglaset flyttat ut ur sitt sammanhang, sin normala kontext. Dessutom har både spegelglas och ram placerats så högt upp på museiväggen att ingen någonsin skulle kunna nyttja deras funktioner.

Karin Ohlin relativiserar format och volymer, funktioner och proportioner. Hon utmanar vårt vaneseende och tvingar oss att ta ställning till det välbekanta ur helt nya synvinklar. Hon bygger som en konceptuell fortsättning på det tomma pianoskalet med enbart svarta tangenter en "bil" i plywood. Att kalla objektet "bil" är egentligen inte korrekt; själv har konstnären gett sitt specifikt för Uppsala konstmuseum byggda verk titeln Oblivion (Glömska). Vad är det som glömts? Hjulen, bevisligen, men egentligen även allt det övriga som gör en bil till en bil. Kvar finns bara ett skal vars yttre form väcker våra associationer till objektet bil. Verket kunde med samma rätt heta Minne; det är våra erfarenheter av tingen som gör att vi väljer att kalla dem dörr, spegel, bil.

Betraktaren tvingas att ifrågasätta sin egen begreppsapparat, sina minnen och sina erfarenheter. Och framför allt görs vi medvetna om våra sinnens otillräcklighet som sanningsvittnen i en komplex tillvaro. En utsirad guldram kunde kanske en gång ha omgivit ett värdefullt konstverk. Kvar i Ohlins version finns bara den tomma ramen, därtill avskuren i två av hörnen. Och de vita lådorna som återfinns lite här och var i utställningen, inte större än en ordinär skokartong, bevarar sina hemligheter så som tillvaron i grunden ruvar på sina.

I all sin strama skönhet blir Karin Ohlins verk ett stycke visuell musik där allt oväsentligt rensats bort. Det stumma pianots paradoxala klanger som genljöd i Stockholmsutställningen häromåret har transkriberats och fortplantats till Uppsala och genom konstnärens skapande fantasi antagit nya, utmanande gestaltningar som bara kan beskrivas på ett sätt: som ren konst.

Här iscensätts en mardröm

Konstnären Karin Ohlin utmanar vaneseendet och förvandlar de vardagliga tingen till konst. Cristina Karlstam ser en intelligent lek med funktioner och format på Uppsala konstmuseum.