Hälsningar från Idyllien

Kanske är de inte lika namnkuniga som sina danska kolleger i Skagen. Inte heller förekommer deras målningar lika ofta på allsköns souvenirer. Men nog är konstnärskretsen kring värmländska sjön Racken i mångt och mycket samma andas barn som de hämningslöst exploaterade Skagenmålarna. Den värld som öppnar sig vid mötet med deras verk är inte bara gårdagens. Mentalt är det som att förflytta sig till ett helt annat sätt att se och tänka när man står inför Gustaf Fjæstads sublima vinterlandskap, följer skidspåret in i ett sagoland inte särskilt annorlunda än det Elsa Beskowska. Stannar en stund vid den sprakande elden i Björn Ahlgrenssons torp på stranden av Racken och låter tankarna fara tillsammans med konstnärens hustru Elsa. Där hon sitter lätt lutad mot ett bord och med blicken förlorad i den flammande elden är hon på en gång alldeles nära och mycket långt borta. Ingenting stör stillheten, inga orosmoln syns på Rackstadskonsnstärernas himmel I stället är det som vore de avskilda från den brusande världen runtomkring, inneslutna i sin egen gemenskap och sitt eget konstnärskap.Naturligtvis såg inte tillvaron vid sjön Racken ut så som deras bilder ger intryck av. Det de målar de var einte verkligheten, snarare drömmen. Deras landskap är inte avbildningar av det med ögonen iakttagna, i varje fall endast i mycket begränsad mening. Det är landskapet som sinnestillstånd som tar gestalt i deras verk. Eller kanske inte ens det faktiska tillståndet, utan det önskade, det drömda. Stundtals tycker man sig till och med se översinnliga, rent av religiösa diensioner i deras sätt att måla. Inte minst gäller det Gutaf Fjæstads vinternlandskap, ett stycke lysande måleri, onekligen, men knappast en skildring av den värmländska lomgivningen. Skidspåret för betraktarens blcik in i ett andligt tillstånd. Det sublima sättet att skapa djupverkan i bilden genom måleriets olika lager och grader av vithet beskriver ett avancerat förthållningssätt till skapande. Annars kan den här sortens måleri onekligen ibland tyckas alltför idylliserande för att riktigt beröra och angå en sentida betraktare. Men att avfärda Skagenmålarna eller Rackstadmålarna som världsfrånvända idylliker vore att gravt missförstå och felbedöma deras konst. Detta är ett måleri före modernismen, tillkommit i en tid som fortfarande måste kallas relativt oskuldsfull, åtminstone sentida mått mätt Ännu hade måleriet inte ifrågasatts, ännu fanns det utrymme dför den innerlighet och goda lycka som lyser ur de här bilderna. Se hur Maja Fjæstad skildrar sina tbarns lek vid stranden, hur rörande ömsint hon bbeskriver deras ttala pptagenhet av leken. Och förundras över hur Gustaf Fjæstad väljer grisaillemåleriet subtila gråskala för at visualisera dimmornas lekfulla älvdans. Utställningen ger besökaren goda möjligheter att för en stund lämna vårt nyss passerade sekelskifte och hänge sig åt det förra, så annorlunda, så locknde fridfullt. Och så vackert och värdigt förmedlat till oss av en grupp konstnärer från andra sidan modernismen. De svartvita fotografier som presenterar medlemmarna i kolonin i utställningens upptakt bidrar till att placera dem i sin egen tid. och besökaren att för en stnd lämna sin egen