Gemensam brännande historia

Man behöver ingen tidsmaskin för att resa i historien. Inte någon bil heller. I rummet där jag sitter och skriver den här artikeln har det varit svartklubb, akvariebutik och Sverigekontor för en agentur som sålde något slags mekaniska gångjärn till maskiner. Och det är bara under de senaste trettio åren. Huset har ytterligare ett knappt sekel att redogöra för, och platsen har funnits betydligt längre än så. Det är bara att stirra rakt ner i golvet, trottoaren eller vad man nu råkar ha under fötterna. Vi rör oss hela tiden i historiska rum.

Det förflutna som en närvarande fond, bakgrunden som faktisk bakgrund, gestaltas ofta i litteraturen. Ola Larsmos senaste roman Jag vill inte tjäna är ett bra exempel. Romanen berättar med hjälp av en stadsläkarassistent och en ung kvinna som drivs in i prostitution om ett Uppsala som var något av ett nationellt centrum för institutionaliserat kvinno- och klassförtryck i slutet av förrförra seklet. Den bild som växer fram befinner sig mil från den dominerande historieskrivningens version av stolta bildningsideal och den obönhörliga slutsatsen blir att vi måste minnas allt, också skuggsidorna. Kanske till och med i synnerhet skuggsidorna. För vi har en tendens att glömma. Historien är inte ringar på vattnet, utan ringar på bensin.

Och en brännande historia och minnets både privata och allmänna skygglappar, irrfärder och omskrivningar är precis vad som binder samman Katarina Eismann, Felice Hapetzeder och Patrick Nilsson, som just nu möts i en viktig utställning på Uppsala konstmuseum. Vad kunde väl var mer passande en höst som firar två decennier sedan Berlinmurens fall.
Alla tre tolkar andra världskriget och förintelsen ur ett andra och tredjegenerationsperspektiv, och ger sammantaget en varierande, djupt rörande och paradoxalt underhållande bild av vårt sätt att handskas med det förflutna. Ämnet är knappast nytt, men i gengäld finns det en snudd på bottenlös källa att ösa ur.

Att den underhållande aspekten är paradoxal framkommer med all önskvärd tydlighet i Patrik Nilssons textbaserade teckningsserie Sensmoral or death, som i ett slags omriktad brevform ringar in hur svårt det kan vara att språkligt kommunicera en lust att besöka Auschwitz. Nilssons berättare har lust, eller ja, lust och lust - han tycker att det vore intressant att besöka platsen för det ohyggliga brottet och han noterar: inte ha solglasögon, inte tugga tuggummi, inte vara utvilad och fräsch. Det är så mycket som kan missförstås. Kanske lika bra att låta bli att röka också. Och får man köpa souvenirer? Verket är roligt och har en blytung underton som oömt drar tillbaka skrattet genom halsen.

Felice Hapetzeder går i en rad videoverk ännu närmare och skildrar de identitetsskapande restprodukter som de fasansfulla brotten har lämnad åt de nu levande att brottas med. I Onkel Kurti behandlar han sin egen historia och sina barndomssomrar hos en österrikisk övervintrad nazist till gudfar och frågar sig vilka avtryck den obehagliga släktingen, och fadersgestalten, har lämnat i hans egen personlighet. I en kongenial sidohistoria väver han också in ett spår om det samtida Turkiets problem med förtigna kollektiva minnen.

Trekanalsinstallationen Origin on låter tre personer berätta om sina, mycket olika, upplevelser av Holocaust. Utraderade släkter, frågor som inte får ställas, fäder med svajande självbilder och diverse rationaliseringar. Vårt minne styrs av många olika infallsvinklar
Alla berättelser traderas och förändras på vägen. I ljud- och videoinstallationen Minnet av en flykt har Katarina Eismann bjudit in en journalist, en koreograf, en performancekonstnär, en cellist och en sångerska för att hjälpa henne att gestalta en privat berättelse, nämligen hennes faders flykt från Danmark till Sverige 1943.

Verket tar ett rum i besittning och betraktaren får sätta sig på en enkel läktare i mitten. Bakom betraktaren projiceras samma läktare, kompletterad med en grupp ganska ointresserade ungdomar. På ett system av enkla skärmar som bryter upp berättandet i flera bildrum visas framför betraktaren den gemensamma tolkningen. Bilder från arkivrotande, rörelser, musik och ljud bildar en suggestiv matta intryck som med hjälp av ganska radikala tempobyten kommer väldigt nära. Skärmarna i rummet dyker precis som läktaren upp i bildmaterialet och betraktaren blir långsamt en del av verket. Eismanns familjehistoria är privat men också gemensam.

Vi måste alla komma ihåg att minnas.

Gemensam brännande historia

En brännande historia och minnets både privata och allmänna skygglappar, irrfärder och omskrivningar är precis vad som binder samman Katarina Eismann, Felice Hapetzeder och Patrick Nilsson på Uppsala konstmuseum, skriver Sebastian Johans.