Fotografier med både patos och finess

Odd Uhrbom är en av de riktigt stora reportagefotograferna i Sverige. Efter en rad böcker med volymen Gruva från 1968, text Sara Lidman, separat- och samlingsutställningar, scenografiuppdrag, lärarverksamhet och annat är hans ställning stabil och allmänt omvittnad. Ändå är det sällan man haft möjlighet att se en stor separatutställning av Uhrbom där mångfalden och bredden i hans konstnärskap presenteras.När Uppsala konstmuseum och dess chef Isabella Nilsson nu valt att bereda utrymme åt Odd Uhrboms fotografi är det därför en lika efterlängtad som angelägen utställning som sammanställts med museichefen själv som curator. På fjärde våningen i Konstmuseet kan man nu ta del av Uhrboms bilder, från sent 60-tal till dags dato.Upptakten sker på det lokala planet med några nostalgiframkallande bilder av trosvissa världsförbättrare modell 1976. Demonstrationer, bösskrammel och försäljning av Vietnambulletinen på gågatan i Uppsala var några av FNL-gruppernas aktiviteter dessa politiserade år. Uhrbom skildrar dem med den kombination av saklighet och värme som utmärker allt denne man låter bli motiv.Osentimental blickUhrbom är den seende reportagefotografen som med oftast osvikligt bildsinne förmår gestalta, dokumentera och beröra utan att till synes arrangera eller lägga till rätta. Med fotografens blick i kombination meden påtaglig empati, som är totalt osentimental, möter han blickar och registrerar vardagens alla detaljer, vare sig det rör sig om hemlösa i 2000-talets Sverige, flyktingar i ett läger i Jordanien, gruvarbetare i Bolivia eller Malmberget. På konstmuseet visas såväl svartvit som färgfotografi, det senare främst i bilderna från Afghanistan 1988. Från den sviten härrör det porträtt av en ung pojke som valts som affischbild, ett gott exempel på Uhrboms eminenta förmåga att åstadkomma ett levande möte mellan betraktare och betraktad.Förnämlig bildserieDet finns många sådana exempel i den här utställningen: pappan med det smutsiga, gråtande barnet i sin famn, fotograferad i Afghanistan 1983 vid fotografens första resa dit, den hemlöse mannen som betraktar fotografierna på sina barn, flickorna, pappan med barnet i Jordaniens flyktingläger.Det senare kanske den bildserie som framstår som förnämligast av alla exponerade. Här förs man som betraktare i närkontakt med det vardagliga livet i lägret, här går man på besök i skolan där pojkarna sitter tre i varje bänk, några med framtidstro i blicken, andra sorgsna, uppgivna. Här möter man den gamle mannen böjd över sin käpp, kvinnan med symaskinen på marken, barnen i matkö med tomma metallskålar.Odd Uhrbom registrerar och berättar, litar till bildernas egen verkan, till verklighetens egen kraft att beröra och upplysa. Vi tror oss nästan kunna ana gruvarbetarens trötthet där han lutar huvudet i armarna på bordet i Malmberget en dag 1967, och vi kan efter att ha sett Odd Uhrboms bilder inte längre påstå att vi inte vet hur världen kan se ut för människor på flykt, i krig eller utnyttjade i tungt, smutsigt arbete.Empatiska bilderI dagarna har alla inslagen i Historiska museets utställning Makning Differences avslutats, också de fotografiska serier som hörde till projektets bästa. Odd Uhrboms bilder dokumenterar förvisso inga folkmord, men i fråga av empati och socialt patos men även konstnärlig kvalitet och estetisk finess står de inte Stockholmsutställningarna efter.