Den 57:e upplagan av biennalen i Venedig, konstvärldens mest prestigefyllda institution, är en förvånande lågmäld och milt svävande historia.
När biennalen gick av stapeln förra gången 2015 var huvudutställningen, curaterad av Okwui Enwezor, en mörk och offensiv krigsförklaring mot en sönderfallande värld. Årets huvudcurator Christine Macel, till vardags chefscurator på Centre Pompidou i Paris, har valt en betydligt mer återhållsam väg. I ”Viva Arte Viva” får konsten vara introvert, sökande och eskapistisk – omvärlden finns visserligen kvar med alla sina problem, men Macel lyfter fram konsten som ett fredat rum där man i relativt lugn kan formulera sitt motstånd.
Betyder detta att konsten har skiftat fot och söker nya strategier? Tja, inte nödvändigtvis. I de 86 nationella paviljonger och otaliga utställningar som arrangeras vid sidan av huvudutställningen spretar det naturligtvis åt alla möjliga håll. Men det är ändå frestande att använda biennalen som ett riktmärke.
Det senaste decenniet har komplexa installationer av olika typer av samlingar som från ett slags privatencyklopediskt perspektiv har försökt dechiffrera världen varit ett dominerande motiv på den internationella scenen. I Macels sammanfattning står snarare en hippiedoftande och utopisk jakt efter pånyttfödelse i centrum. Konsten blir ett kaninhål där idén om en annan värld kan växa fram. Naturfolk, new age-ritualer, skapelseberättelser och trådiga textiler som är på väg att omformuleras från en sak till en annan är återkommande motiv. Att den serbiske konstnären Mladen Stilinović fotoserie ”Konstnären i arbete”, ett av ganska få klassiska verk som dyker upp, får inleda utställningen är något av en hint om inriktningen. Bilderna visar konstnären sovande och ska förstås uppfattas som en frän gest mot en värld som skriker efter övertydlig produktivitet.
Macel har byggt upp sin utställning i nio kapitel eller transpaviljoner som följsamt flyter in i varandra. Med 120 deltagande konstnärer vore det möjligt att skapa kontraster, men Macel har uppenbarligen valt en annan väg och behåller hela tiden ett snarlikt tempo och låter verk som liknar varandra följa i klungor. Tråkigt och odynamiskt eller en djärv konsekvens? Det beror på var i utställningen jag ska svara på frågan.
Det samhällsbyggande anslaget går också igen i urvalet av konstnärer, där en överväldigande majoritet inte har figurerat på biennalen tidigare, och många antingen är unga och relativt oetablerade eller gamla och alldeles för bortglömda eller rent av oupptäckta. Det är en sympatisk användning av det skyltfönster biennalen utgör.
Jakten på nya spår inom de etablerade rummen präglar också de nationella paviljongerna. Det är i varje fall påfallande många som innehåller en arkitektur i arkitekturen, eller ett rum i rummet, alternativa skapelser och miniatyrvärldar.
Den guldlejonvinnande tyska paviljongen fylls exempelvis av ett väldigt verk av Anne Imhof, som har gett hela byggnaden ett glasgolv under vilket en stökig koreografi eller performance utspelar sig. Publiken kliver bokstavligen på de agerande kropparna.
I Georgiens paviljong har Vajiko Chakhianini placerat en gammal ödekåk där det på insidan pågår ett ständigt hällregn och i den brittiska väller fantastiska Phyllida Barlows stora skulpturala objekt ut ur huset som om det vore angripet av ett godartat meteorregn av färgglada champinjoner
Amerikanen Mark Bradfords enormt fysiska måleri och skulptur gör något liknande i USA:s paviljong och lägger sig nästan som ett skal på byggnadens insida.
Den nordiska paviljongen kunde också ha en likartad effekt om bara norska Siri Aurdals stora vågformade skulptur av byggmaterial fick mer utrymma och inte måste trängas med så mycket annat.
I Finlands Aalto-paviljong svänger det däremot hela vägen. Finska Erkka Nissinen och brittiska Nathaniel Mellors möts här i den mångkanaliga videon och installationen ”The Aalto Natives”, som med spelfilm, dockteater och mekaniska, talande ägg gör ett kardinalangrepp på allt vad nationalism heter. Skapelseberättelse, rymdepos och ett frosseri i underlivshumor i ett enda välriktat slag.
De små världarna som dyker upp lite varstans dras ofta med viss övertydlighet, men i den japanska paviljongen har Takahiro Iwasaka hittat rätt, och i hans uppflätade trådar från böcker växer ett nästan virtuost mikrokosmos fram, helt i samklang med Christine Macels huvudutställning – om vi tittar riktigt noga kan vår nya värld börja nästan var som helst.