Förnuft och känsla

Sinnlighet, tänker man först, och lägger kanske till ett litet utropstecken, vid mötet med Birgit Broms på ytan mjuka avbildningar, målningar och kollage, av skridskoåkare och fasader. Två motiv som konstnären i decennier varit envist sysselsatt med att utforska.Och visst är det sinnligt. Inte minst för att Broms gärna blandar in material som papper eller tyg i sina målningar. Men det fysiska tonar ändå bort när man sitter en stund framför verken. Inte så att det försvinner, men betydelsen förskjuts och de nästan smekande färgerna blir en bakgrund inför den envetna upprepningen och leken med abstraktionen som reducerar hus och människor till exempel på tankar som rör sig kring ytans rätt att formulera en egen tillvaro, oberoende av vad den visar. För det är just ytan som intresserar Birgit Broms.Hon söker sig fram över det platta. Känner efter, trevar fritt och söker målmedvetet. Att hon arbetar med så få motiv beror mer på att hon inte har behov för fler, än på en förkärlek för just de ämnen hon gestaltar.Varje yta är unik. Birgit Broms bilder är som skapade med ett kalejdoskop där de små bitarna har reducerats till ett så litet antal som möjligt, utan att funktionen gått förlorat.De skrinnande är oftast abstraherade till en enda talande gest, svagt framåt­lutande och med armarna flygande som mitt i en lång sväng. Kroppar i rörelse, varken mer eller mindre. Och fasaderna är ytor där fönster och stuprännor mer bryter av bilden i olika fält än gör den mer föreställande. Skridskoåkarna är kompetent utförda bilder, men det är fasaderna som kittlar. Det är ett stort nöja att handlöst falla in i Broms gatubild.Och precis utanför det lilla rum som huserar Broms utställning hänger en annan liten men väldigt precis utställning. Det är den kanadensiska konstnären Janice Kerbels bidrag till utställningsserien Den första på moderna, som bara verkar kunna fortsätta i all evighet utan att någonsin bli tråkig.Janice Kerbels konst skiljer sig markan från Birgit Broms. Här används schematiska skisser och planriktningar presenterade som enkla svartvita bläckstråleutskrifter med mycket text i stället för mjuka färger. En ouppmärksam betraktare kan nästan gå förbi hela utställningen utan att reagera. Men ändå har de bägge konstnärerna någonting gemensamt i den envetna övertygelsen inför det egna arbetet.Utställningen visar tre verk, varav två består av bilder på väggarna och det tred­je av en konstnärsbok. Samtliga kan beskrivas som fantasier som har getts konkretast möjliga form.Det mest platskrävande är Home climate gardens, som består av fyra relativt stora bilder, eller skisser, där konstnären har tagit fasta på konflikten mellan natur och moderna västerländsk civilisation och slagit klorna i fyra rum, bland annat ett gym, och räknat ut hur rummen bäst kan anpassas för blommor i stället för människor. Inomhusträdgårdar i så optimal form den faktiska arkitekturen medger. Schematiska bilder på slutna kretslopp är ett av resultaten. Idén är inte dum och utförandet ganska snyggt, men i jämförelse med de andra två verken saknas den där lilla extra skjutsen ut i det fantastiska som man som konstbetraktare värderar så högt.Det andra hängande verket är Deadstar, en oerhört detaljerad topografisk karta över en spökstad. Och då handlar det inte om någon övergiven håla från guldgrävartiden utan om en stad som är anpassadför spöken, vålnader, vilka som alla vet skiljer sig från levande bland annat genom att föredra skuggan istället för solljuset. Mötet mellan den minutiösa sakligheten i planeringen och det utomvärldsliga inslaget blir fantastiskt roande.Det kan möjligen vara så att de två ovan nämnda verken av Kerbel vänder sig till en intellektuellt orienterad publik, eller i varje fall till vana konstbetraktare som vill anstränga sig i mötet med verket, även om de egentligen inte kräver mer än exempelvis en normal karta över ett tunnelbanesystem.I vilket fall som helst torde hennes tredje verk, boken 15 Lombard St., ha ett bredare tilltal. Verket, som också finns att köpa i museets butik, består av en nästan löjligt utarbetad plan för att råna en bank som ligger i Londan på den adress titeln anger.Under två år gjorde konstnären research under täckmanteln att vara en ovanligt ambitiös arkitekturstuderande. Och resultatet är slående. Kartor över området och banken med alla säkerhetsrutiner noterade, listor på fordon och material och detaljerade vägbeskrivningar för den tänkta flyktvägen från ett garage i norra London till ett hus i sydöstra Spanien.Det är inte svårt att peka på direkt civilisationskritik i Kerbels arbeten, men det som stannar kvar är ändå mest ett rungande upprop för fantasins egenvärde som det är väldigt svårt att argumentera emot.