Förförelse, förtrollning, frosseri

Får man frossa i konst, är det tillåtet att känna begärelse till skönhet? Är vårt behov av upplevelser omättligt och är konsten en bland många behovstillfredsställare?
Polskfödda Izabela Knochenhauer, nu aktuell på Uppsalas alltmer alerta konstmuseum, känner uppenbarligen inga hämningar när hon inscenerar frågor som har med drömmar och begärelser att göra. Titeln på hennes förföriskt vackra, tveklöst tänkvärda och paradoxalt nog i undertexten lätt moraliserande utställning är lika lång och explicit som hennes konst är undanglidande, svår att reducera och i det närmaste etikettera. Kan vi plåstra om våra drömmar när de börjat skada sig själva? lyder utställningstiteln. I tre stationer har Knochenhauer sedan visualiserat och gestaltat det som drömmarna möjligen kan handla om; givit kropp och visualitet åt drömmarna själva, alldeles oavsett vad de i själva verket har för innebörder och beståndsdelar.

Ingången till hennes utställning är lika sobert förförisk som den vid närmare eftertanke visar sig vara komplex och allt annat än entydig. På golvet i konstmuseets stora sal ligger ett drygt 20-tal såpbubblor i genomskinlig plast i olika storlekar. Som hade de just landat och ännu inte hunnit brista. Kring väggarna fyra ljuslådor med mjuka, svåridentifierade former i nyanser av rött, blått och vitt. Är det glasbubblor som konstnären fotograferat? Mjukt amorfa är de subtila i sin skönhet, precis som de fiktiva såpbubblorna på golvet. Drömmar visualiserade, attraktiva, frestande. Allt rycks för ett ögonblick oproblematiskt: här visas konst som man utan svårighet tar till sig och tycker om.
Informationsbladet till utställningen plockar snabbt ner betraktaren från dessa enkla, estetiska höjder: det Knochenhauer fotograferat visar sig vara något så trivialt och banalt som - smågodis. "Sublimerat" med konstens hjälp förvandlas det trista vingummit till förföriska former av stor skönhet som försätter betraktaren i en förrädiskt ogarderat känsla av tillfredsställelse. Kan förförelsens nyckfulla karaktär beskrivas bättre?

I rummet intill har konstnären valt att berätta sina abstrakta historier med hjälp av en klassiks genre - måleri. Också här är "motiven" amorfa - jag associerar till tillblivelse, födelse, vatten. Titeln Sluta inte läser jag som beskrivningar/besvärjelser av ett tillstånd i vardande; formers metamorfoser, ljusets förkroppsligande, tankens och känslans födelse i föremålslighet.
Den tredje delen av utställningen demonstrerar temat mer explicit. En väldig "spettekaka", läckerheternas drottning, har fått så orimliga proportioner att den övergår från lockande frestelse till vämjeligt äckel, dock blandat med en kvardröjande, svårligen förträngd lockelse. Man vet ju hur gott den egentligen smakar, bara den inte fått så grotesk storlek.

Måleriet som omgärdar den ljussatta kakan är däremot i det närmaste abstrakt - som ett nolltillstånd, kanske en vila från den omättliga begärelse som Knochenhauser så attraktivt har iscensatt.
Ett spännande konstnärskap och en utställning man inte riktigt kan lämna bakom sig. Den stannar kvar, skaver lite och kräver eftertanke.

Förförelse, förtrollning, frosseri

Polskfödda Izabela Knochenhauer iscensätter begärelser och drömmar i en utställning som pendlar mellan skönhet och äckel, skriver Cristina Karlstam.