Förändringarnas konstår 2004
Det gångna konståret präglades av förändringar, både positiva och negativa. Moderna museet öppnade i renoverade lokaler på Skeppsholmen, samtidigt som samtidskonsten förlorade ett av sina intressantaste fora när Tensta konsthall bytte ledning. I Uppsala fortsatte konstlivet i gamla hjulspår, konstaterar Cristina Karlstam.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den andra förändringen var av det rakt motsatta slaget. Efter höstens obehagliga turer kring Tensta konsthall stod det klart att skandalen var ett faktum: ledningen, som gjort den invandrartäta Stockholmförorten till ett av landets främsta fora för samtidskonst, tvingades bort. Hela våren låg lokalerna intill tunnelbanestationen i träda för att senare under året intas av en grupp unga aktörer som förvandlade den kvalitetsmässigt högtstående konsthallen till ett dagis för vuxna med meningslösa aktiviteter som väggklotter och lek med modellera under täcknamnet relationell estetik.
Kulturmord
Moderna museets återkomst till fadershuset och de många små och stora utställningar som under året visats där väger onekligen tungt i vågskålen när konståret ska summeras och värderas. Men förlusten av Tensta konsthall
tynger ner den andra vågskålen, och fortfarande kvarstår den obesvarade frågan hur styrelse och ansvariga politiker kunde låta detta kulturmord ske, trots en samlad konstvärlds protester.
Nu fick vi således i stället glädja oss åt den moderna konstens hemkomst, och följdriktigt satsade museiledningen just på Moderna museets förnämliga samlingar när man återinvigde huset.
Flera stora satsningar följde; utställningen Fashination om relationerna konst—mode minns man mest för Yinka Shonibares filmiska version av mordet på Gustav III. Men kanske är det ändå de mindre arrangemangen under vinjetten Den första på Moderna som övertygade mest: utmanaren Lars Wilks, politiskt laddade Emily Jacir, Venedigprisade Su-Mei Tse och Candice Breitz som undersöker populärkulturens yttringar för att bara nämna några. En höjdpunkt var givetvis även den ännu pågående stora Ann-Sofi Sidén-utställningen, även om konstnärens centrala verk Warte mal! av någon anledning uteslutits.
Magasin 3 i Stockholms Frihamn behöll även detta år en rangplats med en bred redovisning av den palestinsk-brittiska konstnären Mona Hatoums verk liksom L G Lundbergs utställning av geniala stängselmålningar. Från Liljevalchs horisont framstår inventeringen av 100 års svensk teckningskonst med utställningen I linje och den stora Warholpresentationen som de viktigaste inslagen.
Olof Hellström-utställning
Konstlivet i Uppsala fortsatta i gamla hjulspår med en och annan uppfriskande tur ut i terrängen. Konstmuseet kunde visa en av de mest heltäckande utställningar om arrangerats över Annika von Hausswolffs konstnärskap. Och från alltid lika gedigna Bror Hjorths hus minns man särskilt den välgjorda Carl Kylberg-utställningen (som för övrigt kunde ses ungefär samtidigt med Moderna museets Karl Isakssonutställning, en av årets bästa). Bror Hjorths hus svarade också för en liten i alla delar perfekt organiserad utställning om den fotobaserade konsten och tiden, kallad Memento. En självklar publikdragare var givetvis även presentationen av Uppsalas egen mästare Olof Hellström, som lagom till 80-årsdagen bestods en utställning
i huset vid Norbyvägen.
På gallerifronten fortsatte Teatergalleriet att hålla täten. Patrik Karlström, Patrik Gustafsson och senast Hanna Beling var några av utställarna. Och i lilla Galleri Två lyckades man flera gången använda ett begränsat utrymme till riktigt roliga och välhängda utställningar. Uppsalas övriga gallerier — Galleri 1, Linné, Strömbom och Ekeby Qvarn — fortsatte i stort sett på inslagna vägar — inte ointressant men sällan särskilt uppseendeväckande.
Uppsala på latsidan
Nytt och lite fräckt var däremot en grupp unga konstnärers egenhändiga arrangemang i tomma lokaler på Vaksalagatan på självaste Kulturnatten. Under samlingsnamnet Haka hade några Uppsalakonstnärer inbjudit vänner och kolleger från andra håll, huvudsakligen Umeå, till en rolig och bitvis överraskande utställning. En liten välkommen vitamininjektion i det annars inte så överdrivet pigga Konstuppsala.