Förälskat och kompetent måleri

Inte mindre än nitton verk har Ralf Wiberg hängt in i Konstfrämjandets lilla galleri på Vretgränd i Uppsala. Den som har mött Ralf Wiberg tidigare känner igen sig.I akryl, olja och akvarell tolkar konstnären olika natursköna scenerier, främst hämtade från skärgårdslandskapet. Färgerna är ljusa, nästan glättiga eller i varje fall uppsluppna, och den lätt spruckna formen är hämtad från den allra tidigaste modernismen.Man frestas att tänka att utställningen är fridsam, vilket sällan är liktydigt med spännande. Men Ralf Wiberg vinner i längden. Måleriet kanske inte är alldeles originellt men det är tekniskt drivet och, än viktigare; det är förälskat.Ralf Wibergs måleri försöker inte vara sensationellt, det söker inte andra effekter än de som finns i hantverkarens omåttliga förtjusning inför sitt material, den älskade färgen, och dess möte med ljuset. För det handlar om ljus, i stort sett alla målningar är minnesbilder av ett fuktdrypande och glatt ljus. Gång på gång manifesterar Ralf Wiberg sin fascination för ljuset utan att tröttna.Därmed inte sagt att livets skuggsidor ständigt är frånvarande. Mörka skuggor i klippformationer och spretiga grenar hugger till som ilskna diagonaler här och var. I det turkosa, violetta och mintfärgade dyker det ibland upp en dovare mörkröd jordfärg som bär på ett stort vemod.Ett par verk sticker ut mer än de andra. Utställningens största målning, Lämningar i Ostia Antica (Pasolinis död), är ett fyrverkeri med allvarlig underton. Men också den anspråkslösare Kustprickar, som består av tre bemålade cirklar av drivved, är intressant och undviker sitt material till trots att bli insmickrande.Konstnärens intresse för detta ljus som är så lättillgängligt men ändå så svårfångat är farligt smittsamt. Och naturligtvis har han rätt: man kan inte få nog av att stirra på Cézanne och den moderna konstens födelse.