För tyst och för trevligt

Utställningen Litterart söker avspark i ett nostalgiskt tillbakablickande mot en tid (innan 50-talet) då konstnärer och författare hängde samman på rökiga krogar och rödvinsglatt förhöll sig till varandras arbete. Utställningen drömmer sig bort till en tid då ord och bild kunde mötas i böckernas underbara värld och vill ställa frågan om hur en samtida bokillustration kan tänkas se ut. I jakten på svaret har 28 lokala konstnärer bjudits in för att tolka, förhålla sig till och/eller interagera med en lokal författare.

Det är ett riskabelt projekt. Att en konstnär förhåller sig till andra kulturformer är givet och sker oavbrutet, och att försöka verbalisera eller belysa ett samband är att ta ett stort kliv mot det övertydligas gräns. Det finns såklart inget som hindrar att ett konstverk som uttalat lutar sig mot en litterär förlaga blir intressant och fängslande, men för att betraktaren ska orka engagera sig krävs mer än en illustration av ett privat gillande. Skillnaden mellan litteratur och bildkonst är för liten för att ett glatt "översättande" av en text till akvarell, teckning, installation eller vad som helst ska bli intressant. Det konstnärliga mediet är inget självändamål utan ett medel, och för att ett byta av medium ska få ett egenvärde krävs ett tuggmotstånd i form av någon typ av problematisering.

Och mycket riktigt är Litterart en ojämn historia där många verk tyst, trevligt och oengagerande hyllar sin litterära förlaga och i förlängningen visar varför bokillustrationen en gång för länge sedan förlorade sin givna plats som belysande bihang i den gängse bokproduktionen. Ibland faller de enskilda verken platt, ibland belägger sammanhanget dem med pretentioner de inte lever up till.

Lyckligtvis finns det några undantag. Animatören Erik Hedman har till exempel valt en lite roligare väg och gett sig in i en dialog med bloggpoeten Love Sydstrand. I en fyra meter lång pappersremsa, som också visas i animerad form, utbyts ord och bild i en briljant enkelhet. En mening som "Du ger mig smärta i avskedspresent och jag vill inte verka oartig men jag har redan en sån" i kombination med en ful död hund i tusch kan inte gå fel.
Och Bodil Gellermarks inverterade cut-up Hässja, som består av en faktisk hässja täckt med mängder av smala pappersark som bär meningar från Åke Smedbergs novellsamling med samma namn, har också ett ledigt och nyfiket anslag. Precis som Katrina Loelvs lek med Ola Larsmos Jag vill inte tjäna, där konstnären har grävt i verket och skapat en dikt och några små bilder som mer använder Larsmos bok som fysisk bakgrund än direkt inspiration.
Elisabeth Hermodsson, som ju har stor erfarenhet av att dikta samman ord och bild, tolkar Carl Erik af Geijerstams Genomfärd i en bilddikt som visar att det inte behöver vara svårt att balansera mellan olika genrer. Och när Krassimir Kolev ger sig på Hermodsson som författare blir resultatet också bra. I en statisk olja och en rasande snabb och lite klaustrofobisk video, där 530 stillbilder följer en kropp som rör sig i en krampande koreografi, dundrar Kolev genom Hermodssons diktsamling Skapelse utlämnad.

Det gäller att bita tag i sitt objekt och pressa sig in i författarskapet, att ta över, påverka, obstruera, sabotera eller åtminstone kommentera. Tommy Eriksson lyckas utmärkt i sin tolkning av Stig Dagerman och presenterar ett gråtande självporträtt i videoform där han själv har axlat författarens tunga sinne. På en gång vördnadsfull, snudd på tonårig idoldyrkan och respektlös mental expropriering.

För tyst och för trevligt

Litterart för samman lokala konstnärer med lokala författare i en utställning som inte riktigt förmår engagera, konstaterar Sebastian Johans.