Jag är lite kluven till att fortfarande relativt nya Köttinspektionen används som en lite ruffigare bakficka för Uppsala konstmuseum. Å ena sidan behöver Uppsala verkligen ambitiösa och helt oberoende aktörer som verkar vid sidan av de upptrampade spåren. Å andra sidan behöver stadens sköra konstliv en helhet, och Uppsala konstmuseum mår definitivt bra av att komma ner från Slottet så ofta som möjligt. Det senare väger möjligen tyngst i sammanhanget, och den lilla (för korta) utställningen ”Vid vägkanten”, där alltså Taus Makhacheva som just nu visas i stort format på Slottet visar ett par videoverk tillsammans med sin dagestanska kollega Musay Gayvoronsky, får ses som en hint om att museet behöver en permanent konsthall närmare centrum.
Det är i alla händelser roligt att bredda sin något begränsade bild av konst med rötterna i Dagestan, och Gayvoronsky blir ett bra komplement till Makhacheva. Den senare visar bland annat ett filmat performance på temat våld, där hon skjuter i en sandbank och sedan försöker gräva fram kulan. En snäv beskärning gör att filmen i all enkelhet understryker handlingens brutala potential. Gayvoronsky, som till skillnad från Makhacheva fortfarande arbetar främst i Dagestan, visar snapshots från landets gatuliv och en iscensättning av främlingskap, där en gestalt med mycket möda försöker ta sig igenom en fristående dörr. Trots viss övertydlighet en bra illustration av hur svårt det kan vara att höra till som kunde vara ett porträtt av den dagestanska kulturen som slits mellan öst och väst. Precis som med Makhachevas soloshow på Slottet ger den lilla utställningen en behaglig känsla av att bjuda på något ovanligt utan exotisering.
Exotisering blir det emellertid på Åhuset, där Penja Hesselbäck visar fotografier, kompletterade med texter av André Hesselbäck, från den lilla afrikanska ögruppen Komorerna. Eller kanske är det snarare frågan om ett det självklara utanförperspektiv som den utforskande resenären aldrig kan komma ifrån. Duon har i varje fall gjort en stor insats för att hitta och belysa många olika aspekter på livet i den lilla, väldigt okända, nationen – här finns helt klart en folkbildande ambition. Som bäst blir det när kameran riktas mot detaljerade motiv utanför sfären av vackra men väntade djur och människobilder.
En resa gör också Gunnar Staland på Galleri 1, som med utställningen ”Forts. följer” gör ett mycket allvarligt nedslag i det judiska gettot i Theresienstadt. Stalands omsorgsfulla, mycket arbetsviliga, blyerts fungerar mycket bra för ämnet, som tyvärr känns allt för aktuellt. Ett enormt landskap, ”Die Welle” – vågen, tar upp en vägg. En annan av tre stora teckningar av arkivskåp. Mitt i rummet några svartmålade böcker förslutna mellan två hopskruvade skivor. Förintelsens byråkrati och människans enorma potential till ont handlande i några skenbart enkla motiv. Tre små fotografiska gliché-tryck bryter av och hade kanske varit att föredra i form av teckningar, även om de förstärker den dokumentära känslan. Som helhet en välhängd och ruggigt effektiv utställning.