Videon är inte längre tillgänglig
En klagande röst, två klagande röster och tre och ännu fler. En rad mässande gråterskor är det första som möter det hundratal betraktare som stiger in i Uppsala domkyrka och den internationella performancefestivelen Friktioners i ordningen tredje öppningsceremoni.
Ljudet från de svartklädda gråterskorna, som står oregelbundet utplacerade i kyrkans bänkrader, sprider sig som ett mässande ljudkollage i rummet och förföljer med olika intensitet besökaren som rör sig i den stora salen.
I kyrkans mitt står dansaren och festivalgeneralen Su En i ett kärl som är fyllt av mjölk. Hon är brudklädd, vitsminkad och från hennes händer rinner långsamt vita droppar ner i karet. Vid hennes fötter delar två assistenter ut mjölk till den betraktare som vågar smaka. Su Ens Mariagestalt är såklart den livsgivande, den som upplåter och ger av sin kropp.
Lite längre fram, vid högaltaret, sitter indiska Rakini Devi i en pietá-pose och utgör kontrast. Hon är svartklädd och antyder i sminkning och utstyrsel mer hämndgudinna än den väna sörjande som vi vanligen möter i motivet med Maria och den nyss nedtagna sonens kropp.
Både Su-Ens och Rakini Devis Mariafigur är frusna och gjuter på ett paradoxalt sätt liv i föreställningens tredje Maria; Anders Widoffs vaxskulptur som är permanent placerad i domkyrkans koromgång. Helheten är långsamt förhäxande och bryter ner upplevelsen i mindre beståndsdelar och till slut återstår bara en stomme där betraktaren själv ansvarar för sina intryck.
Friktioner är en festival som följer Su-Ens personliga intresse och bekantskapskrets, och följaktligen har det mesta som serveras drag av österländsk kontemplativ tradition, snarare än av explosiva happenings och annat som vi kanske förväntar oss av performancekonsten i stort. Man kan med viss rätt ställa sig frågande inför en curator som ställer sig själv i centrum för sin presentation, men som arena för den konstuppfattning Su-En representerar, och kanske också som en slags illustration av hur man bör betrakta den butoh som är hennes huvudnäring, är Friktioner svår att överträffa.
Fokuseringen på Maria handlar givetvis om moderskap och gör på ett plan en omläsning av kristendomen i en nästan medeltida inriktning (då alltså Mariakulten blomstrade), och drar sig på ett annat vidare mot en större diskussion om hur kvinnans roll i historien har skrivits. Man kunde möjligen anse att föreställningen ger en särartsbild som drar på biologistiska växlar, men det är lyckligtvis ingen nödvändig slutsats.
Trots en lite förvånande avsaknad av just friktion skapade performancefestivalens invigning en tydlig känsla av ett här och ett nu.