Fjäder i hatten för museiledningen

Ska man hålla sig strikt till vedertagen historieskrivning är det egentligen bara tre av de sex deltagarna i Eskilstuna konstmuseums nya utställning som är renodlade popkonstnärer.
Rauschenberg är nestorn och den klarast lysande stjärnan bland de sex konstnärerna, och sällskap har han av generationskamraterna Jim Dine och James Rosenquist. Därutöver har man ur Torsten Lilja Fund Foundations samlingar också valt att visa verk av minimalisten Frank Stella, arbeten av Robert Kushner och så överraskningen, Nicolas Africano. Tillägget ger onekligen en vidgad och i viss mån nyanserad bild av detta skede i amerikansk konsthistoria. Så varför haka upp sig på etiketter?

Att Eskilstuna konstmuseum med denna utställning kan ta vid där Moderna museets stora Rauschenbergutställning slutar är onekligen en fjäder i hatten för museiledningen. Här finns till och med några sena combines, som lika väl hade kunnat ingå i Moderna museets utställning. Bland dessa kan nämnas Jackpot derby (Spread) från 1979 med sitt flerfärgade paraply som ett lättsinnets lyckohjul mitt i ett intrikat collage. Särskilt sevärd är annars Rauschenbergs serie Soviet America array från slutet av 80-talet, där konstnären fortsätter sin ?berättelse? som påbörjades i combines, här i stället i mer sofistikerad men inte mindre komplex form.
Rauschenbergs kollega James Rosenquist har genom sitt djärva sätt att kombinera populärkultur med vardagsobjekt och reklam kommit att behålla en ungdomlig och påfallande aktuell profil. Framför allt är det Rosenquists målningar från 70-talet som
imponerar i den här utställningen med sina djärva kast mellan högt och lågt och sin orädda kombination av till synes oförenliga delar. Säkert har posterindustrins förkärlek för den här konsten sin betydelse i sammanhanget. Och mycket av popkonsten måste nog sägas ingå i vår bildkanon i dag.

Den tredje frontgestalten i utställningen är definitivt Jim Dine. Dine arbetar huvudsakligen med några få betydelsebärande motiv hämtade från reklam- och populärkulturens fält. I sann popkonstanda är
det intill banalitet brukade symboler som hjärtan, träd och kranier som i Dines mästerliga utförande ges helt annan status och betydelse. Ett flertal bilder ur konstnärens serie The hand-colored Viennese hearts hör till utställningens främsta verk.
Men här ingår även den magnifika triptyken Youth and the maiden och så den verkliga höjdpunkten: gracila etsningar där en sittande Nancy är motiv i ett varierat, subtilt berättande. Här befinner vi oss långt från den i övrigt högröstade och ganska stöddiga popkonsten. Men detta är definitivt verk som väl försvarar sin plats i utställningen.

Det gör givetvis även Frank Stellas arbeten, som med sitt huvudsakligen abstrakta bildspråk lyckas skapa "berättelser" som känns förvånansvärt dagsaktuella. Inte minst tycker man sig ofta spåra Stellapåverkan hos dagens unga konstnärer i deras jakt på förnyat bildspråk.
Av de båda andra utställarna är Nicholas Africano den klart intressantare med sina stora målningar där små figurer i relief agerar aktörer i olika mer eller mindre absurda dramer. Den stora, tomma bildytan och de små gestalterna är också sådant som man finner hos flera av dagens unga konstnärer. Återigen visar den äldre konsten sin bärande aktualitet, här i Africanos originella version.
Robert Kushner slutligen är utställningens svagaste kort och är även företrädd med endast ett fåtal verk, varav Symposium får sägas vara det bästa.

Fjäder i hatten för museiledningen

Eskilstuna konstmuseum ägnar våren åt amerikansk popkonst, skriver Cristina Karlstam.