Finländsk blick

Personligt är den tämligen intetsägande titeln på en allt annat än tandlös utställning av finländsk fotografi som denna vår visas på Kulturhuset i Stockholm. Med en välvillig tolkning kan man säga att det är just det individuella valet av tema och uttryck som de medverkande konstnärerna har gemensamt. Det betyder i sin tur att ett samlat, medvetet curatorsgrepp saknas i en utställning som till omfång och stil är mycket omfattande.Den formella gemensamma nämnaren är att samtliga konstnärer som arbetar med den fotobaserade bilden kommer från det som kallas The Helsinki School; således huvudsakligen en inventering av vad vårt östra grannland i dag äger av god fotokonst.Det kan ju vara ett skäl så gott som något för att sammanställa en utställning. Men onekligen hade ett medvetet perspektiv varit att föredra. Nu bjuds man ett stort smörgåsbord, utan förbindelselänkar mellan de olika rätterna. Som betraktare får man således ge sig ut och botanisera på egen hand. Därmed är också sagt att utställningen som koncept knappast är värd fler ord. Desto mer finns att säga om flera av de medverkande konstnärerna och deras bilder.Naturen och vårt förhållande till den förekommer som tema hos flera av konstnärerna. Ilkka Halso problematiserar naturbilden genom arkitektoniska ingrepp, medan han beslöjar träden och därmed personifierar och avpersonifierar dem i samma bild, Elina Brotherus placerar sig själv som aktör och voyeur i sina landskap, och Sandra Kantanen lånar inspiration från det japanska måleriet i subtila, sparsmakade fotografier med poetisk lödighet.Hos flera av de andra medverkande konstnärerna handlar det snarare om stadslandskapet och dess produkter och individer, som hos Joakim Eskildsens om reportagefotot påminnande bilder, eller hos Jyrki Parantainen, som dissekerar våldets anatomi imärkliga konstruktioner. Veli Granö närmar sig nestorn Esko Männikös bildvärld när han porträtterar samhällets udda personer. Maarit Hohteri anlägger snarare ett socialt perspektiv i sina bilder av unga människors vardag och relationer.Några konstnärer använder fotografin på ett sätt som närmar sig andra genrer: Jorma Piranen, vars porträtt ges patina som vore de gamla målningar , eller Niko Luoma, som "målar" med kameran. Minimalistisk fotografi finner man hos Ola Kolehmainen i hans bilder av skulpturala detaljer och mönster.Så kan man fortsätta om varje deltagare i denna onekligen personligt färgade uppvisning av finländsk fotokonst och konstatera att långt fler än de redan världsberömda namnen förtjänar uppmärksamhet. Själv stannar jag länge framför — Jouko Lehtolas granna bilder av förgängelse och död i "porträtten" av en gång stolta statusbilar som nu förvandlats till skrot. Och går sedan därifrån till Pertti Kekarainens hoppfulla (!), optimistiska men allt annat än naiva bilder av mänsklig (fåfänglig) strävan. Det är bilder av det slaget som behövs i dag. Bilder av människor som vägrar ge upp drömmen om att kunna flyga, även om det gång på gång visat sig att de stackars hemgjorda vingarna inte bär.Försöka duger, om och om igen. Särskilt när resultatet blir så roligt och tänkvärt som i den här utställningen.Nämnas bör också att en utomordentligt innehållsrik och påkostad bok om finländsk fotokonst publicerats i anslutning till utställningen med samtliga deltagande konstnärer presenterade i text och framför allt bild. Finland värnar verkligen om sina konstnärer!