Fiktionen visuellt gestaltad

Sällan har jag sett Liljevalchs konsthall så konsekvent tagen i anspråk, så definierad och vidgad. Inte heller så sparsmakat använd, så abstrakt och samtidigt sinnligt och konceptuellt brukad. Här begår Tottie, mer känd utomlands än här hemma i Sverige, en så kallad Mitt-i-karriären-utställning. Och jag konstaterar snabbt att varje påstående om Sophie Totties konst genast kräver sin motsats. Varje analys känns som en försnävning och reducering av ett sällsynt mångsidigt och samtidigt så stramt och strängt återhållet konstspråk.

Utställningens titel, Fiktionen är inget skämt, visar sig vara ett citat av Thomas More.
Handlar då Totties konstnärskap om fiktionen eller om verkligheten? Eller är det relationerna mellan dessa storheter som sysselsätter henne? Frågorna kan besvaras med ja eller nej, men genast måste ett tillägg göras: detta är endast ett av flera spår som vore möjliga att följa för en bredare förståelse av Totties gediget lärda koncept. Finns en svaghet i detta på teoretisk bas grundade sätt att arbeta är det svårigheten för den oförberedda publiken att rätt uppskatta alla nyanser i konstnärskapet.

Ändå är det välkända, klassiska tekniker som används. Sopie Tottie målar och tecknar, låt vara att hennes målningar och teckningar växer ut i rummet som installationer eller förlänger rummets egen rymd och utsträckning med referenser till vetenskap och metafysik. Hon målar på transparent arkitektfilm och lägger svarta ränder horisontellt på väggen som vore de digitala priskoder. Hela rummet föärvandlas till en produkt som kan prissättas (Emotion). Hon spänner sina textremsor över väggarna och låter en oavslutad, till dels otydbar text försvinna ut i en tänkt förlängning av rummet Isolario). Att det finns en underliggande diskussion om konsstens rum i detta sätt att arbeta tycks mig självklart.
I andra verk har hon valt att måla direkt på väggen. Imponerande i sin magnifika anspråksfullhet är väggmålningen Lake Logo, som börjar med en monokrom väggmålning i ena salen för att fortsätta i nästa och där växa ut till en delvis figurativ gestaltning i annan kolorit. Verket är gjort specifikt för Liljevalchs och utnyttjar intelligent konsthallens egen arkitektur och rumslighet.

Teknik och vetenskapshistoria och dess metoder, rekvisita och teorier är centrala begrepp i Sophie Totties bildvärld. I fiktionens( och verklighetens?) rymdperspektiv går solen upp 18 gånger per dygn och konstnären "översätter" denna vetskap, bekräftad av astronauter, i en totalgestaltning av ett rum där vertikaler i skilda färger delar in rummet i visuella tidszoner.
Att Tottie själv vägrar att beskriva sin konst som platsspecifik och att definiera även dess tredimensionella uttryck som installationer hindra inte att jag som betraktare och interaktör i hennes iscensättningar uppfattar hennes utställning som utpräglat närvarande i de rum där den exponeras. Inte ofta ser man konst som så radikalt ingriper i rummet, spelar med och mot dess strukturer och hävdar en ny och annorlunda läsning av dess karaktär.

Flera av verken berör mer eller mindre explicit våra sinnens och perspektivs relativitet och vår därmed sammanhängande oförmåga att uppfatta helheter. I en stor väggmålningar på arkitektfilm placerar konstnären fem monitorer som parallellt var och en berättar en historia (Einstein RGB). Inte ens med den yttersta koncentration förmår betraktaren/lyssnaren ta in alla dessa berättelser samtidigt. Helhet är omöjlig, endast fragment och utsnitt är möjlig att iaktta och förnimma.
Allra tydligast blir denna relativism i verket Reel där Tottie klätt in ett helt rum med fotografier som alla ger fragment av den pågående utbyggnaden och förvandlingen av Potsdamer Platz i Berlin, Sophie Totties hemstad sedan flera år tillbaka. De män som i fotografierna betraktar platens förvandling iakttar det hela genom en begränsad öppning, och vi som betraktare av dessa betraktare ser ett flimmer av iakttagelser, exponerade som ett schacksystem på väggarna.

Av Liljevalchs hittills genomförda Mitt-i karriären-utställningar är Sophie Totties veklöst en av de mer sofistikerade. Att närma sig den här sortens krävande konst förutsätter öppenhet och lyhördhet. Och även om konstnärens intrikata referenssystem åtminstone delvis förblir förborgat har man som besökare i konsthallen stort utbyte av den rent visuella gestaltningen.

Fiktionen visuellt gestaltad

Sophie Tottie mäter världen, märker den, förstorar och förminskar den, förtätar och förtydligar. Ändå är hennes konst så undflyende, svårgripbar och omöjlig att sätta på formel; precis som världen själv.