De kom att kallas 1947 års män fast de inte var någon organiserad grupp, utan bara ett antal unga konstnärer, som ställde ut samtidigt under rubriken Ung konst på Färg och Form i Stockholm.
Dessutom var de faktiskt inte uteslutande män: en kvinna, Randi Fischer, hörde också till utställarna. Men deras framträdande på konstscenen fick en sådan konsthistorisk betydelse, att det av kritiker skapade begreppet 1947 års män blev bestående.
En av dem var den då 26-årige Örebrokonstnären Karl Axel Pehrson (1921-2005), som likt flera av de andra (Pierre Olofsson, Olle Bonniér, Lennart Rodhe) kom att introducera den konkreta konsten i Sverige.
Att Pehrson nu ägnas sommarens utställning i Bror Hjorths Hus, hör samman med att hans konst nu handhas av en stiftelse vid Örebro Läns Museum. Därifrån kommer flertalet av de verk som ställs ut i Uppsala, kompletterade med några arbeten inlånade från privata ägare. Tidigare i vår kunde Norrköpings konstmuseum visa en mer heltäckande bild av den märklige konstruktivisten som blev en ”surrealistisk realist”.
Fokus i Uppsalautställningen har lagts vid Pehrsons senare verk, där han tillämpar en egenartad superrealism i gestaltningen av fantasilandskap med osannolika örter och växter, ofta befolkade av lika märkliga fantasidjur, skalbaggar mest.
Pehrson var till allt annat en hängiven skalbaggesamlare och är upphovsman till den berömda Guldbagge, som är den svenska filmvärldens främsta utmärkelse.
Det som började som en form- och färglek med abstraktionen som undertext - här exemplifierat med bland annat träsnittet Delfinisk rörelse - skulle med åren och med Pehrsons ökade intresse för naturens eget form- och färgspråk utvecklas till en alldeles egen estetisk dialekt.
Vill man söka internationella valfrändskaper är den franske konstnären Henri Rousseau den man först kommer att tänka på.
Den konkretism som var konstnärskapets begynnelse fick med åren tjänstgöra som ett slags formskafferi ur vilket Pehrson hämtade sina ingredienser. Hans underfundiga berättelser med likaledes fantasifulla titlar känns omedelbart igen, trots att de egentligen är allt annat än självklara. Bror Hjorths Hus curator Mattias Enström har valt att betitla utställningen Naturligtvis, en helt kongenial rubrik som fångar in denna kittlande motsättning mellan det självklara och det otroliga som Pehrsons landskap så mästerligt formulerar.
När jag såg Norrköpings utställning i våras var det inte minst möjligheten att följa ett konstnärskaps utveckling från starten fram till dess fulla blomning i de sena verken som jag fann intressant.
Av utrymmesskäl är Uppsalas variant mer koncentrerad och innehåller färre verk. Det man möjligen förlorat i pedagogisk tydlighet har man dock vunnit i täthet och konceptuell styrka. Less är som bekant inte sällan more. Det gäller i hög grad här.
Nu kan Uppsalaborna glädja sig åt åsnekycklingar och buskdrakar, torngurkor och dödskallevindor, lära känna en 6-tåig Prot och möta en grigelpadda.
I sanning en sommarutställning i tiden, där fiktion och verklighet alldeles naturligt spelas ut mot varandra.