Färgerna talar i Gräsets vävar

I textilkonstnären Marja Gräset Anderssons bildvävar är det färgerna som talar. På Bror Hjorths Hus i Uppsala öppnar i dag, lördag, utställningen som visar hennes konst från tidigt 70-tal och fram till i dag.

Kultur och Nöje2005-09-16 20:20
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Än så länge ligger de flesta vävarna på plastskydd på golvet, men en efter en blir de placerade på de vita väggarna i Bror Hjorths Hus. Marja Gräset Andersson följer upphängningsarbetet. Det är noga med linjerna, att vävarna hamnar i exakt rätt höjd, harmonierar med varandra.
Utställningen på Bror Hjorths Hus visar ett urval av Marja Gräset Anderssons produktion, från det lilla broderiet från början av 70-talet och fram till hennes senaste väv i lin med broderat och virkat motiv, Flickan och papegojan. Det är tydliga bilder, berättelser i en naiv stil.

Levande i väven
— Motiven har varit ungefär desamma under åren, det är växter, djur, människor från min närhet. Jag har alltid något levande i mina vävar. Men färgskalan har föränd­rats. På 70- och 80-talet använde jag starka färger, men därefter är vävarna mörkare, allvarligare, säger Marja Gräset Andersson.
Färgerna. Marja Gräset Andersson återkommer till dem. Det är färgerna som talar i hennes konst, säger hon.
- Det måste vara form också, men färgen är jätteviktig. Jag färgar allt själv, både varp och inslag, då får jag det som jag vill, säger hon.
Beroende på vilken känsla hon vill förmedla, använder hon olika material: bomull, lin, silke eller ull. Varpen är i lin. Hon ser sig om i rummet. Säger att det är roligt att se resultatet av 35 års arbete. Men samtidigt lite vemodigt.
— Jag kommer ihåg mitt liv, vad som hände, som när jag plockade hallon tillsammans med min dotter eller när min son var liten. När jag ser mina äldre saker, blir det så tydligt hur livet var just då. Vävarna är en livsbeskrivning, säger hon.

En liten människosjäl
På ena långväggen spikas tre ödesgudinnor upp. Marja Gräset Andersson plockar med en liten boll som snart ska fästas ovanför ödesgudinnornas huvud. Hon tänker sig bollen som en liten människosjäl som gudinnorna leker med, kastar omkring.
— När jag väver känner jag mig som en traditionsbärare. Jag känner gemenskap i något som kvinnor gjort i alla tider. Något uråld­rigt. Och det känns mycket bra, säger hon.