Färg och Form före Färg och Form

Det är egentligen bara ett fel med den stora utställningen Färg och Form som i helgen öppnades hos Konstakademien i Stockholm. De verk som visas, närmare 100 av konstnärer som Hilding Linnqvist, Eric Hallström och Bror Hjorth, är så gott som alla tillkomna innan den förening och det galleri som bär namnet Färg och Form bildades 1932.
Riktigare vore, som Konstakademiens ständige sekreterare Olle Granath uttrycker sig, att kalla utställningen Färg och Form före Färg och Form.

Att man ändå valt den för alla konstintresserade välbekanta och väletablerade namnet har naturligtvis att göra med att man här kan se grunderna till det som komma skulle. Plus att namnet onekligen har ett marknadsföringsvärde som inte kan förnekas. Ingen som intresserar sig för 1900-talets svenska konst kan utan synnerligen goda skäl avstå från ett besök i Konstakademien i höst.
Det som visas är således i huvudsak måleri av relativt unga konstnärer som ännu hade många års skapande och många kommande storverk framför sig. Ändå var det inga nybörjare som på 1920-talet skapade de verk som nu utgör utställningen. Här kan man som exempel se Bror Hjorths Bondbröllop och Ängeln och det levande liket, målningar som intar en central plats i hans samlade verk. På liknande sätt kan man nämna Sven Erixson X-ets En spelmans jordafärd och Hilding Linnqvists Hjärtats sång. Av det sistnämnda verket finns en tidigare version som inte alls äger den koncentrerade säkra komposition som mästerverket har.

Den som såg den stora Eric Hallstöm-utställningen i Bror Hjorths Hus här i Uppsala härom året känner igen flera målningar, exempelvis På ön. Över huvud taget är ju merparten av de utställda verken bekanta, men här finns också mer sällan visade målningar. Ett par sådana är Bror Hjorths lilla Familj med katt, och Hilding Linnqvists Gossen,Taffeln och Pehr Hörberg. Som en rolig kuriositet visar man i ett angränsande rum det självporträtt av Hörberg som uppenbarligen varit Linnqvists förlaga när han försåg sin målning med en tavla på väggen föreställande den beundrade Hörberg.
Sådana små fynd kan man göra i den här välhängda utställningen, som tveklöst är en god dokumentation av ett vitalt skede i svensk konsthistoria. Dessutom publiceras en omfattande praktbok med samma titel som utställningen i anslutning till denna. Både utställningen och boken är sammanställda av Susanna Slöör, som dessutom svarar för den lätt tematiska hängning som ytterligare tydliggör några gemensamma stildrag hos den i övrigt löst sammansatta grupp som går under namnet Färg och Form. Det kunde handla om ett utpräglat narrativt drag som ofta gestaltades med ett naivistiskt bildspråk. De här konstnärerna berättade om sin samtid, om den förvandling från ett bondesamhälle till ett industridito som de bevittnade. Ofta tog denna brytning sig bildmässiga uttryck i stadsskildringar, som Hallströms Utsikt från Söder Mälarstrand eller X-ets Katarinahissen. Men där fanns också lätt nostalgiska tillbakablickar som i Bror Hjorths Solrosor med barndomshemmet i Norra uppland och föräldrarna som motiv, eller samme konstnärs Kappsläden, en minnesbild från barndomens vintrar, målad i Paris med avståndets distans.
Gemensam är också den färgglädje som Erik Blomberg en gång beskrev som ett utmärkande drag hos dessa konstnärer och som nu citeras som en underrubrik till hela utställningen. Dock ska det sägas att den riktigt förlösta färgen nog ännu lät vänta på sig. Möjligen med undantag för Bror Hjorth, som redan på 20-talet i huvudsak hade hittat den palett som han sedan kom att bruka till många av sina senare mästerverk.
Boken Färg och Form är av det slag som brukar kallas coffetablevolym, i stort format och rikt illustrerad. Men det är även innehållsligt en välmatad produkt med informativa texter av konstkritikern Hans Eklund, Akademiledamoten och kritikern Ulf Linde och Konstakademiens ständige sekreterare Olle Granath. Eklund svarar för utförliga texter om konstnärskolonin på Smedsudden, men skriver också informativt om några av medlemmarna som Sven Erixson X-et och Hilding Linnqvist.

Ulf Lindes texter om flera av medlemmarna skrevs redan på 1960-talet men håller fortfarande. Inte minst hans essä om Birger Sjöberg och det naivistiska måleriet tjänar som vägledning in i utställningen. Och Lindes förståelse för komplexiteten i Bror Hjorths konstnärskap är värd att påminna om igen, inte minst med tanke på att det då och då förekommer tendenser att ensidigt betrakta Hjorth som primitivist.
Tät och informativ är även Granaths essä betitlad I en vindil över Riddarfjärden.
Boken avslutas med ett välillustrerat kapitel om galleriet Färg och Forms utställningsverksamhet från starten 1932 ända till 2002 då det stängdes för gott, författat av Susanna Slöör, samt en lista över Färg och Forms samtliga medlemmar och en förteckning av alla utställningar i galleriet.

Gossen, Taffeln och Pehr Hörberg. Målning av Hilding Linnqvist 1919.
Vårbrytning, utsikt från Smedsudden. Målning av Axel Nilsson 1921.

Färg och Form före Färg och Form

De konstnärer som skulle komma att bilda gruppen Färg och Form uppmärksammas i höst med en stor utställning på Konstakademien, skriver Cristina Karlstam.