Färg i Uppland

Upplandstundran har äntligen tinat. De som kan flyr staden och de som måste stanna kisar längtansfullt mot slätten och de stora barrskogarna. Det är inte konstigt, för även om det uppländska barrbältet är grönt året om blir det snäppet färgrikare om somrarna. Inte minst för att en lång rad utställningar bjuder in en färgtörstande, eller bara semesteruttråkad, publik.
En konstrundtur i Uppsalas nejder kan variera kraftigt. Alla bilder är som bekant inte konst, och det gäller att stålsätta sig på samma sätt som när man går på loppis. Det är roligt att se det mesta, och om någonting riktigt bra, ett fynd, dyker upp är det att betrakta som en välkommen bonus. Utflykten har ett egenvärde i sig själv.

Järnboden i Harg brukar vara ett hyfsat säkert kort. Och redan vägen dit verkar lovande. På den långa raksträckan mellan Gimo och Harg, riksväg 292, har någon hängt upp en rad gula stolar i träd och på ett viltstängsel. Det kan möjligen finnas en annan bakomliggande tanke, men jag väljer att betrakta det som street art, ganska bra sådan dessutom.
I Järnboden avlöser utställningarna varandra hela sommarsäsongen. Vid just detta besök är järnboden dock stängd, och vore det inte för att det också pågår en utställning utomhus vore katastrofen ett faktum. Konstnärsgruppen Konstvarning och utställningen I samklang blir en räddande ängel. Och det är inte helt malplacerat, de fem deltagande konstnärerna har slagit sig samman kring ett tema som kretsar kring ekologi och vårt destruktiva sätt att vistas i världen.
Carina Lebhamres installation Sista trädet syns redan från vägen och består av en serie gigantiska doftgranar, wunderbaums, som sitter upphängda i en dunge björkar. Grälla och kamouflagemönstrade, rallyrutiga och med renmotiv hänger de där som en grupp vulgära järtecken som varnar oss för konsekvenserna av vår globala vanvård. Snabbt och effektivt.
På ett annat träd hänger en fastsurrad fågelholk, Håll ihop, av Kristina Jansson. Objektet är på väg att falla sönder och tydligare än så behöver det inte sägas. Birgitta Nordström Wiklunds Frökapsel, en sprucken människofigur som står i ett hav av kottar, och Gisela Janssons "onödiga" stig, upptrampad som en meningslös U-sväng upp i skogen är också tydliga utsagor. Bana väg, som stigen heter, är dessutom en lite rolig hänvisning till 70-talets earth art-rörelse.
I vattenbrynet finner man Kajsa Gustafssons Dom små, en liten armada människosilhuetter som antingen är på väg upp ur vattnet eller ned under ytan. Ytterligare en skara skymtar på bottnen. Andlöst, kunde man säga.
Utställningens två främsta verk, Skin tight(s) och Hus är dock signerade Lo A. Månsson respektive Marianne Gustafsson. Det förstnämnda består av några björkar som har kravlat sig i ett antal strumpyxor som bildar en sammanlänkande hud mellan träden, och det senare en grupp hus av smala pinnar som hänger i skogen som svävande streckteckningar. Bägge verken subtila i budskap och direkta i uttryck.

Färden går vidare mot Öregrund och det lilla biblioteket där Gunnel Harlin visar en mängd små akryler och gouacher som blänker av färg och visar motiv som ligger någonstans mellan kurbits och orientalisk folkkonst. Ganska oförargligt, men ändå trevligt, i synnerhet som prislistan inte ger uttryck för den verklighetsfrämmande megalomani som så många amatörmålare lider av.

Stora magasinet i Lövstabruk är ytterligare ett standardstopp i jakten på sommarkonst. I år har Grafiska sällskapet och målarna Daniel Seret och Björn Söderstedt tilldelats var sitt våningsplan.
Grafiska sällskapet visar blad av nio medlemmar och spridningen vad gäller teknik och uttryck är stor. Trägravyr, fotopolym, torrnål, etsning och screentryck hör till det representerade. De flesta bör tilltalas av något. Själv faller jag lite motvilligt för Lars Östlings svartmuskiga Trappa, som med suveränt säker handföring visar precis vad den säger sig göra.
De båda målarna ovanför skiljer sig i temperament och abstraktionsgrad, men har påfallande mycket gemensamt. Intensiv färghantering och ett romantiskt, nästan publikfriande, förhållande till måleriet som genre förenar dem. Det som skiljer är egentligen att Seret är mer explicit i sina erotiska skildringar medan Söderstedt håller sig till en motivsfär där barmiljö, instrumentalister och dansande människor står i centrum.

I Österbybruk, en bit söderöver, har man den här sommaren valt att hålla förhållandevis låg profil i sin utställningsverksamhet. Både i Ånghammaren och i Liljeforsateljén visas konst skapad av barn från bland annat Tuna skola. Barn tolkar Bruno är rubriceringen, och de unga konstnärerna har skapat en rad häpnadsväckande trevliga verk. Ofta långt mer tilltalande än förebilden, om jag får fälla avgörandet. Dessutom är utgångspunkten, att visa barns bilder jämsmed Liljefors, ett utomordentligt sätt att ta barns skapande på allvar.
I Ånghammaren visas dessutom en utställningen med de spanska fotograferna Sandra Faura och Manel Escobet, som har dokumenterat Textila bruksorter längs floden Llobregat i Katalonien. Inte särskilt bländande rent fotografiskt, men ganska kul som en parallell till de uppländska vallonbruken.

Färg i Uppland

Sommarens första konstutflykt går i nordlig riktning. Sebastian Johans har sett några trevliga installationer och en ovanligt livfull tolkning av Bruno Liljefors.