Fallosar till attack på Moderna

Det vi kallar kanon eller etablerad historieskrivning är inte bara en uppteckning av det som har haft betydelse och lyfts fram som ett gemensamt arv att förhålla sig till. Den plattform vi beträder i egenskap av nulevande, samtida varelser är också ett monument över de strategier och uteslutningsmetoder som har försvårat och förhindrat en rad aktörer från att bli en del av detta gemensamma rum av referenser.
Reglerna är enkla. Vit. Man. Hetero. Välbärgad medel- eller överklass. Så har normen genom historien sett ut. Varje avsteg från mallen har varit, och är i hög utsträckning fortfarande, en försvårande aspekt. Ni har hört det förut. Jag vet. Och ändå känns varje avsteg från ramarna fortfarande som ett befriande normbrott. Man talar gärna om förändring, men ord låter vackra också om de inte följs av aktivitet. Det är inte alldeles ovanligt att höra en talare sjunga jämställdhetens lov för att i nästa andetag ta avstånd från kvotering och positiv särbehandling, som faktiskt är två redskap som ger konkreta resultat.

Moderna museets storslagna plan "Det andra önskemuseet" har mellan varven låtit mer än den synts. Det är till exempel nästan ett decennium sedan en kvinnlig konstnär ansågs viktig nog för att fylla museets stora utställningssal, vilket kanske inte är alldeles förenligt med en uttalad önskan om att göra en omläsning av konsthistorien bortom mannen som norm. Det är alltså inte utan ett rejält "Äntligen" man stiger in i den amerikanska konstnären Lee Lozanos fallosregn. Kanske kan önskemuseet till slut bli mer än en snyggt konsultad powerpointpresentation. Curatorn Iris Müller-Westermann, som har kämpat ihop utställningen, har i varje fall tagit museet ett steg på vägen.

När den hyfsat okända Lee Lozano (1930-1999) nu kanoniseras genom en rad prestigefyllda utställningar i USA och Europa är det resultatet av en aktiv omläsning av historien. Det andra önskemuseet ska inte handla om företeelser och konstnärskap som har slagits ut för att de inte hållit måttet, det ska handla om lyfta fram sådant som borde ha fått mer uppmärksamhet, och det är Lozano ett utmärkt exempel på.
Lozanos blott tolvåriga karriär rymmer det mesta man kan begära. Tidiga expressioner som nästan verkar förvånade över sin egen sprängande ilska, mer kalkylerat aggressivt tecknande som kommenterar könsmaktsordning i såväl kommersiellt som privat kretslopp, majestätiska monumentalmålningar av verktyg, matematiska och sinnliga abstraktioner, perforerade dukar, konceptkonst och, till slut, ett ståtligt adjö till ett konstliv som fyllde henne med äckel. Från 1960-1972 hann Lee Lozano bygga en konstnärlig kropp som i vanliga fall tar en livstid att skapa.

Munnar, kukar, bröst, flygplan, cigarrer och missiler. Lee Lozanos teckningar består av snabba förbannade streck som mediekritiskt granskar sin omgivning med en osande uppriktighet som tyvärr är lika aktuell i dag som på 60-talet. Kroppen återkommer gång på gång i en slags visuella cut-ups som renodlar sina motiv. Men könen står inte för något erotiskt, Lozanos fallos är en representation för makt och potens är ett redskap för handling. De dyker upp överallt, fallosarna. I ansikten, öron, händer och kors. Precis som Valerie Solanas inser Lozano att det falliska slagträ som (den västerländska) mannen använt som vapen i skapandet av sin egen överhöghet faktiskt kan erövras och användas i en motattack. Lozano tillhörde inte sin tids feministiska rörelse, hon tog till och med avstånd från den, men det är omöjligt att se hennes verk utan att konstatera att den förebådar de senaste decenniernas feministiska konst. Inte minst för att hon genomgående tillåter sig att brista ut i ett snett leende utan att den ilskna styrkan går förlorad.

I de stora, ödestyngda, verktygsbilderna är potensen renodlad. I den sena nästan monokroma Wave-serien återstår bara den rörelse som energin ger upphov till. De metalliska vågformerna, resultaten av matematiskt exakta uträkningar, känns som ett logiskt steg på vägen mot den dematerialisering Lozano sökte i sin konceptuella konst. Moderna museet visar ett dussin handskrivna language pieces där Lozano kommer allt närmare sitt beslut att lämna konstlivet. I General Strike piece utlyser hon en personlig bojkott av konstlivet i New York och i senare arbeten försöker hon skapa en fungerande dialog där hon kan möta sina medkonstnärer utanför konstlivets maktstrukturer. När det inte fungerar är Drop out piece ett logiskt beslut. Lozano vänder sig slutligen inte bara mot den fallokratiska maktstruktur som har skapat och styrt konstliv, konstmarknad och gallerivärld, utan tar avstånd från hela spelfältet och dess krav på konstnären som maktkåt individualist. Det är omöjligt att befinna sig inne i systemet utan att korrumperas av det, konstaterar Lozano, och inleder helt följdriktigt och med en imponerande målmedvetenhet sin egen demontering.

Lee Lozano lämnade New Yorks konstliv 1972, på toppen av sin karriär, och återvände aldrig. Man kunde kanske konstatera att den kanonisering som nu pågår, med flotta vernissager och löjligt höga priser, skulle strida mot konstnärens intentioner. Men då hade Lozano knappast sett till att lämna sin samlade produktion i säkra händer. Lee Lozano ville inte ha med konstlivet att göra, men hon visste värdet av sitt eget arbete och i den anonyma grav där hon på egen begäran ligger har hon all anledning att vara nöjd. Hon lyckades både försvinna och bli kvar.

Fallosar till attack på Moderna

Den amerikanska konstnären Lee Lozano drevs av en fruktbar vrede och bad till slut konstlivet dra åt helvete. Sebastian Johans gläds över att Moderna museet äntligen läser om sin konsthistoria.