Fågelmålare glimmar till i dunkla interiörer

Emanuel Bernstone gillar fåglar. Han tycker om att måla dem och han gör det bra.För fågelentusiasten är den pågående utställningen på Galleri Linné en våt dröm och ett löfte om alla framtida njutningar som väntar ute i naturen: Sittande på ett termounderlag, en kopp kaffe i den ena handen och en kikare i den andra.Därmed inte sagt att Emanuel Bernstones arbeten saknar appell för den som inte är fullt lika ornitologiskt bevandrad. Det råder ingen tvekan om att han kan sin sak, han behärskar sina färger och sina motiv.Fåglarna mejslas noggrant fram ur bakgrunden och speglar sig ofta självmedvetet i vatten eller blanka ytor, som om de visste hur uppskattade de är.På sätt och vis känns alla fågelmålningar också befriande i sin frånvaro av poserande svårmod och manér.Men det är när konstnären lämnar sitt favoritmotiv som han blir riktigt intressant. Några målningar visar tysta dunkla interiörer sedda med en drömsk blick som bara vill ta sig ut och söker fönst­rens fiktiva befrielse.Känslan av instängdhet är påtaglig, det är uppenbart att blicken i bilden vill ut, inte bara på gatan utan till skogen, ängen eller Arktis. En titel som Mellanrum på en målning som föreställer ett vardagsrum talar för sig själv.Betraktaren skärper själv sin blick och söker efter spår av liv, kanske beroende på fågelbilderna runt om. Men frånvaron av liv är konstant och mäktig.Det är vanskligt att hävda att en bild är konst och en annan hantverk. Men de populära och avgjort säljbara fågelbilderna befinner sig i alla fall närmare konsthantverkets serieproduktion än interiörmålningarna. På djuren ser konstnären med ett vetenskapligt intresse, sökande stringens och ökad kunskap, medan de tysta rummen lockar till en mer ospecificerad dia­log.