Expedition i minnets landskap

Alla har vi de här bilderna i våra ärvda familjealbum: fotografierna av den unga kvinna som skulle bli vår mor, den unge man som blev vår far. Interiörerna från en annan tid, med alla sina karaktäristiska detaljer. Förmedlade minnen,framkallade på nytt i ny gestalt.Det är dessa privata bilder som är konstnären Gunnel Wåhlstrands motivkrets. Det är dessa minnen som vi alla delar som hon lyfter fram ur deras privata sfär och ger oss delaktighet i.Redan Wåhlstrands examensutställning på Galleri Mejan i Stockholm 2003 väckte berättigad uppmärksamhet. Såväl tekniskt som innehållsligt är det ett storartat måleri, skrev jag i min recension i UNT.Nu är Gunnel Wåhlstrand tillbaka med en egen utställning hos Galleri Andréhn-Schiptjenko, och omdömet från Mejanutställningen bekräftas till fullo.Gunnel Wåhlstrand har redan jämförts med Gerhard Richter, en av samtidskonstens megastjärnor. En svindlande parallell, med tanke på den tyske målarens oerhörda bredd och mångfaldiga uttryck. Men det är givetvis Richters foto­realistiska måleri som avses, och visst finns det likheter, inte minst i sättet att skapa dokumentär illusion och därmed ifrågasätta gränserna mellan fotografi och måleri.Men Gunnel Wåhlstrand gör det på sitt eget sätt. Hon lyfter bilderna ur deras privata familjealbumskontext, lägger dem under minnets och avståndets förstoringsglas och upptäcker detaljer som inte bara är signifikativa tidsmarkörer. Den unge mannens prydligt benade hår, flugan under hakan, kvinnans knälånga, veckade kjol, Dardelreproduktionerna på väggen, den ledade skrivbordslampan är sådana detaljer som berättar om en specifikt borgerlig miljö.Genom att dra upp formaten till monumentala mått förlänas minnena dessutom ett slags värdeperspektiv som ger dem extra dignitet. Det exakta hantverket med den minutiösa detaljrikedomen som kännetecken ger ytterligare tyngd och status åt motiven. Konceptet är genialt i händerna på en så skicklig målare som Wåhlstrand. Och motiven torde räcka länge.Konstnärens sökande efter den tid som flytt och främst efter en saknad far (som var det övergripande temat redan i hennes Mejanutställning) lär fortsätta. Onekligen ska det bli intressant att följa Wåhlstrand i detta sökande. Ännu tycks hennes expedition in i minneslandskapet bara ha börjat. Den dag konstnären lämnar betraktarens distanserade position och själv går in i detta landskap som medagerande kan det riktigt stora konstnärskapet ta sin början. Ännu dröjer hon på avstånd. Det är vackertså.