Ett måleri berört av gudarna

I sin i helgen öppnade utställning på Moderna museet visar Karin Mamma Andersson ett berättande och samtidigt symboliskt måleri med rötter i såväl barndomens norrbottniska landskap som i konsthistorien. Den senare apostroferas på flera sätt i hennes målningar, varav närmare 50 ingår i museets storsatsning på en av den samtida konstens mest vittberömda svenska företrädare. Ibland sker kopplingen till den näraliggande konsthistorien direkt och explicit i form av mindre eller större citat av välkända verk. I Moderna museets utställning hittar man exempelvis sådana blinkningar till Hans Viksten (Karin Mamma Anderssons första Akademilärare), Peter Doig, Bruce Nauman, Ernst Josepthson och Edvard Munch för att bara nämna några.

En särskild plats i Karin Mamma Anderssons galleri av valfrändskaper intar målaren Dick Bengtsson, vars betydelse för hennes sätt att komponera sina bilder, bruket av färg och inte minst den ibland halsbrytande kombinationen av föreställande, konkreta detaljer och i förstone svårbegripliga symboler och betydelsebottnar inte kan överskattas. Strängt taget känns hela Karin Mamma Anderssons utställning i en mening som ett intelligent samtal med starka solitärer och magiker som Hans Viksten och Dick Bengtsson, fört med en osviklig vilja till dialog och meningsutbyte.

Men detta är endast ett spår i ett flerskiktat, självständigt och mångbottnat måleri där de nordiska referenserna (björkar, nattligt ljus, ensliga landskap) naturligt och otvunget fungerar parallellt med ett internationellt konstspråk som sannolikt är lättare att avläsa för den stora internationella publik som redan känner Anderssonskonstnärskap och som med den här utställningen på turné till Helsingfors och London får ännu bättre kännedom om dess specifika kvaliteter. Men även på den internationella konstarenan tycks det finnas en lyhördhet för det som uppfattas som nordiskt vemod, rent av svårmod. Jag erinrar mig en intervju i en tysk konsttidskrift i samband med Karin Mamma Anderssons bidrag till Berlinbiennalen2004 som bland annat kretsade kring detta ämne. Och visst finns det både svärta, tungsinne, vemod och nästan Dick Bengtssonsk mystik i flera av Anderssons målningar. Samtidigt som de andas en stillsam närvaro i nuet och en nästan neutral livsvisdom som är välbekant med och accepterar de livsvillkor som gäller. Jag ser få om ens några spår av opposition och uppror, vrede eller upprördhet i Karin Mamma Anderssons utställning, desto mer av klokskap och värdighet. Vilket på intet sätt ska tolkas som anpasslighet eller tråkighet; sällan framstår ett måleri så vitalt och svårfångat som detta. Men den utagerande aggressivitet som man exempelvis finner hos flera av dagens unga tyska målare sakans i hennes bilder.

Det är frestande att fördjupa sig i analyser av enskilda verk. Ta exempelvis den målning där Andersson direkt apostroferar sina föregångare Josephson och Viksten. Rörd av gudarna lyder titeln, som alltid i Anderssons fall mångtydig och inte alldeles lättavläst. Är det de hyllade kollegerna som är "gudarna" eller handlar titeln och målningen om den gudomliga beröringen som en förutsättning för ett kvalitativt konstnärskap? Båda läsningarna tycks mig möjliga. I en målning som Master's Voice är det inte bara den direkta associationen till musikbranschen som har täckning i bilden. I en annan del av samma verk talar en person till lydigt lyssnande (svarta) sköterskor utanför en byggnad som kunde vara en västerländsk missionsstation i ett Afrikanskt land. Plötsligt får titeln en annan och betydligt mer samhällskritisk och fördjupad betydelse. I About a Girl är det knappast långsökt att läsa in ett medvetet genusperspektiv i framställningen, medan målningen med den långa titeln Vi arbetar alltid så nära varandra utan att veta om det givetvis är en hommage åt maken och konstnären Jockum Nordström, men också i vidare mening en bild av skapande gemenskap.

En av de märkligaste målningarna i Karin Mamma Anderssons stora utställning har titeln Minnesluckorna öppnas alltid från söder. På typiskt Anderssonskt maner har målningen formen av ett panorama där detaljer upprepas, varieras och speglas till ett mönster som på något sätt lyfter hela berättelsen från det direkt föreställande, realistiska planet och lägger till andra, mer svårfångade dimensioner.
2003 fick Karin Mamma Andersson vad som brukar betraktas som det stora internationella genombrottet i och med hennes utställning i den nordiska paviljongen vid Biennalen i Venedig. Året därpå målade hon Nordic Pavilion, där det karaktäristiska trädet mitt i byggnaden finns med men också blinkningar till andra utställare i samma byggnad som Carl Mikael von Hausswolffs och Leif Elggrens "skärmar" från Biennalen 2001. Sin egen konstnärsroll markerar hon genom en suddigt utformad, nästan amorf mänsklig gestalt som ses bakifrån i färd med att fylla paviljongen med konst. Här skymtar också det drag av lättsam humor som till allt annat står att finna i detta måleri, vars upphovskvinna tveklöst måste vara rörd av gudarna.

Ett måleri berört av gudarna

KONST. Karin Mamma Andersson för ett stimulerande samtal med konsthistorien i sin stora utställning på Moderna museet, skriver Cristina Karlstam.