Detta med ett omfångsrikt - och synnerligen krävande - program som spände från Bachs cellosvit nr 1 transkriberad för gitarr, via spansk och sydamerikansk gitarrepertoar till en svit av den nutida gitarrmästaren José Maria Gallardo del Rey, tillika Irinia Kulikovas mentor.
Sinnebilden av unga ryska superbegåvningar kan leda tankarna till hård press och tuktan, med en sträng lärare därbakom som driver på. Men Irina Kulikova framstår minst av allt som någon broilerelev. Det finns inget pressat eller ansträngt i hennes spel som istället utmärks av en varm personlig gestaltning, utsökt frasering och dynamik och temperament där så behövs, parat med bländande teknik och distinkta bäriga linjer.
Detta blev uppenbart redan i cellosviten av Bach som inledde konserten, och där hon exekverade alla de skiftande förloppen med bravur, ömsom rytmiskt rörligt och schvungfyllt och ömsom serent avklarnat, med ledig och lätt ornamentering och välbalanserade drillar. Det var en mästartolkning som man sannerligen inte hör varje dag - som om denna svit hela tiden varit tänkt för gitarr.
Höstsången ur Tjajkovskijs pianoopus Årstiderna framfördes med fin känsla för styckets melodik, och en Fantasie av spanjoren Fernando Sors framstod just som den miniopera som Kulikova berättade att hon uppfattar stycket som. Närmare bestämt en opera buffa där gitarren fick rollen av nedbantad orkester, med gladlynta och marchartade inslag såväl som mer lyriska. Ett riktigt charmstycke i Kulikovas furstligt underhållande tolkning, med precist levererade melodilinjer rätt igenom.
Hennes konstnärliga bredd belystes ytterligare i en livfullt tolkad vals av Agustin Barrios, liksom i en sonata av Castelnuovo-Tedesco, gitarrkompositören från Italien som hamnade i Hollywood, och fram till Gallardo del Reys Kaliforniasvit, ett slags crossovermusik med både förtätade ögonblick och lättsammare partier där man tyckte sig höra en schlager instoppad, typ Bacharach.
Och så några extranummer som gav prov på att Kulikova också behärskar nyare spelteknik, med tapping från vänsterhanden samtidigt med flagioletter från högerhanden som ett slags borduntoner. En färgstarkare representant för klassisk gitarr kunde gitarrfestivalen knappast ha hittat.