Ett konstnärskap ihågkommet

Han var Akademikamrat med Lena Cronqvist och hade Bror Hjorth och Olle Nyman som lärare. Peder Duke, konstruktivisten, konkretisten, konstnären som fann sitt eget idiom. Långt ifrån renlärig dogmatiker utvecklade han sitt högst individuella språk, tveklöst hemmahörande i den konkretistiska familjen, men där en fribytare som inte drog sig för att föra in lätt föreställande bildelement i den annars strängt geometrisk-konkreta kompositionen. 2003 gick han bort, och nu har man arrangerat en minnesutställning på Konstakademien i Stockholm. Samt i samarbete med bokförlaget Atlantis givit ut en vacker, välredigerad bok med en sakkunnig, konsthistorisk essä av utställningens curator, Anna-Carola Krausse. Boken innehåller ett rikt bildmaterial, därtill några korta personliga minnesanteckningar av några personer som stod konstnären nära. Särskilt är det brodern Christer Dukes text som rymmer både närhet och vederbörlig beundran inför det konstnärskap som Peder Duke kom att utveckla. Christer Duke har dessutom lyckats att på ett fåtal sidor teckna ett varmt, personligt porträtt av sin bror, där även den nattsida som innebar kamp mot existentiell ångest ges utrymme.Det är en utomordentligt väl­balanserad bok om ett konstnärligt livsverk, en bok präglad av en stark vilja att detta konstnärskap inte ska falla i glömska. Som katalog och fördjupning till Akademiutställningen är boken givetvis värdefull, men framför allt förlänger den tveklöst den uppmärksamhet som nu riktas mot den i förtid bortgångne målaren Peder Duke.Om utställningen finns mycket att säga. Inte minst att åter betona hur självständigt och odogmatiskt Duke närmade sig sina dukar, hur obunden av andras begränsningar och regler han uppenbarligen var. Visst finns här, som Krausse påpekar i sin välskrivna essä, spår som leder tillbaka till föregångare som Kandinsky, Malevitj eller Mondrian. Och visst kan man spåra en dekorativism som säkert har att göra med Dukes arbete som dekorationsmålare och hans samarbete med arkitekter. Konstruktivismen harväl alltid i alla sina varianter ett drag av sval, ibland kall ingenjörskonst Med sin förkärlek för raka linjer, homogena färger och vassa konturer kan den ibland kännas sluten och otillgänglig. Att all re­­presentation är förbjuden för den renlärige bidrar också till exklusiviteten.Men Duke arbetar inte så: mitt i stramheten tillåter han sig färgschatteringar, ett blänk från något som för ett ögonblick kan tolkas som vatten eller solljus, en kontur som leder associationerna till dörrar eller fönster. Perspektiv och djup anas i den rumslighet som uppstår i flera av dukarna.Dock ska Dukes bilder inte avkodifieras som rebusar, det vore att pressa in betydelser och avsikter som inte är motiverade. Bättre att tänka i rytm och rörelse, låta form vara form och färg vara färg, utan krav på representation eller psykologi.Konst att avlyssna som ett stycke musik; inte för inte var konstnären en hängiven jazzentusiast.Vilket inte hindrar att man i de sena verk som ingår i utställningen tycker sig hitta spår av ett annat livsläge, kopplat till konstnärens personliga öde. När mörkret tätnar i det privata livet på grund av sjukdom blir bilderna dovare, linjeföringen mjukare, ytorna spelar inte längre sin självklara huvudroll utan ger plats åt andra dimensioner som man gärna översätter till insikter om livets komplexitet och korthet. Det är en fascinerande utveckling och fördjupning av ett konstnärskap som besökaren får bevittna i dessa sena dukar. Vilket inte ska förta glansen från de verk som Peder Duke skapade i sin fulla krafts dagar och som nu fyller Galleri Öst på Konstakademien med all sin styrka och elegans.