Från början var den avsedd att heta Dystopi, avslöjade Liljevalchs Mårten Castenfors om den stora höstutställningen Helvete. Eftersom man antog att allmänheten inte skulle veta vad ordet betyder (dyster, negativ framtidsvision) bytte man till Helvete.
Det helvete som gestaltas har flyttat ner (eller upp?) på jorden för gott. Reminiscenserna av ett eskatologiskt framtidsscenario för de, med religiös terminologi förtappade, har fiktionaliserats i en anslående tredimensionell installation, en uppförstoring av en fransk miniatyrteater från fransk barockopera. Tveklöst ett effektfullt inslag i utställningen, men knappast det som hos betraktaren väcker de mest skräckblandade känslorna.
Helvetet i Liljevalchs tappning är synonymt med begrepp som krig, våld, terror, förtryck, naturkatastrofer, miljöförstöring, undergång och destruktiva, rasistiska ideologiers uttryck. Helvetet är en mellanmänsklig företeelse, huvudsakligen framkallad av oss själva eller en konsekvens av vårt sätt att hantera tillvaron. Någon straffande gud finns inte längre, och katastrofen drabbar alla lika; en högst samtida och betydligt mer skrämmande dystopi än forna tiders underjordiska djävlar. En sentida betraktare associerar till katastrofer som Estonia, tsunamin, 11 september eller Utöya; exemplen är tyvärr många.
Således saknar jag inte medeltida helvetesskildringar; det räcker bra med australiensiska Tracey Moffats av skräckfilmer hopklippta undergångsvision, 1800-talsmålaren Marcus Larssons dramatiska skeppsbrott eller Francisco De Goyas tidlösa bilder av krigets grymheter. (Fast visst hade man här önskat sig också bröderna Jake och Dinos Chapmans tredimensionella gestaltningar av Goyas etsningar).
Ann Böttcher påminner subtilt men påträngande om det nazistiska helvete som för bara några årtionden sedan växte sig skrämmande stort i Europa och även i Sverige. Att Dick Bengtssonkännaren Castenfors skulle låta Bengtssons märkliga målningar med nazisymbolen svastikan ingå i utställningen var knappast oväntat. Och Bengtssons komplexa verk hör definitivt till de bidrag som komplicerar och fördjupar temat i utställningen. Där jag särskilt stannar inför Uppsalakonstnären Sten Eklunds gåtfulla akvareller Kullahusets hemlighet, som här fått en ovanligt passande kontext. Ulrik Samuelsons rumsinstallation Sanctuarium med såväl måleri som skulptur, liksom Maria Miesenbergers monumentala fotografier ur familjealbumet, uppförstorade och med utsuddade detaljer, får också de sin rätta exponering i Liljevalchs generösa rumsligheter, där de drabbar betydligt starkare än i mindre galleriutställningar.
Att kunna visa både Cindy Sherman och Jenny Holzer är naturligtvis en fjäder i hatten för curatorerna, utöver Castenfors också konstkritikern Douglas Feuk. Men varför har man glömt videokonstnären Magnus Wallins dramatiska dystopier, verk som hade tillfört utställningen ytterligare dimensioner och kvaliteter?
Nu kompenseras den bristen möjligen av Roj Fribergs mörka rum, "ett drama i aska", för att citera katalogtexten.