Ett hem har många skepnader

En trygg punkt. En historia att blicka tillbaka på eller fly ifrån. Fyra omgivande väggar. En känsla av tillhörighet. Ett ställe där jaget får vara som det vill. En kontrollapparat.  En idé om ett sammanhang.

Ett hem kan vara många olika saker. Den gemensamma nämnaren för det som hamnar under begreppet är möjligen att vi uppfattar det som en präglande bas. Hemmet binder oss vid plats, tid och samhälle. Vi är skapade av våra hem, och kanske är det också därför vi är så fixerade vid att skapa och omskapa dem. Att skapa ordning, att inreda, är ett sätt att ta kontroll, verklig eller fiktiv, över det egna jaget och den egna tillvaron. Få saker uppfattas som så traumatiska och stigmatiserande som att förlora eller helt sakna ett hem. I många olika bemärkelser: Att inte känna sig riktigt hemma, att tvingas flytta, att vara hemlös.

Att låta hemmet som idé agera utgångspunkt för en utställning är naturligtvis en kongenial strategi för en konsthall som Sven-Harrys, som på sitt tak rymmer en skalenlig replik av byggmästare Sven-Harry Karlssons 1700-talsgård Ekholmsnäs, komplett med konstsamling, möbler och familjebilder. Sällan har tanken på hemmet som ett monument över det egna jaget uttryckts med större tydlighet och det känns relevant att konsthallen förhåller sig till sina förhållandevis ovanliga förutsättningar.

Ett riktigt hem samlar 13 konstnärer och belyser effektivt och utan några större komplikationer att begreppet hem kan innebära väldigt mycket. Intressantast, och närmast utställningens undertitel, ”en replik på en replik”, är duon The new beauty councils Home is where the heart is, som visar ett skenperspektiv av Richard Berghs berömda målning Nordisk sommarkväll i en arkitekturmodell av Sven-Harry Karlssons återskapade hem. Till saken hör att målningen, som visar prins Eugen och Karin Pyk stående mitt emot varandra på en veranda inför en skön sommarutsikt, är målad i och visar utsikten från just Ekholmsnäs på Lidingö, där konstnären bodde nästan ett sekel före den konstsamlande byggmästaren.

Den lilla installationen, som låter betraktaren titta in genom huvudingången och se målningen återskapad på andra sidan huset, bildar en skön härva av flera upplagor Ekholmsnäs och olika tidsepoker. Dessutom är modellen klädd i speglar, så när man betraktar den rakt framifrån är det ens eget ansikte som bildar ram åt motivet.

I övrigt är spännvidden stor. Carl Larssons Porträtt av Carl Ulrik Palm, som i sak är en rätt onödig historisk utvikning, visar en stolt borgare i ståndaktig sekelskiftesmiljö där hemmet är ett visitkort eller ett kvitto på framgång, komplett med en snygg och passiv hustru i bakgrunden.

Eva Kereks nynaiva målningar, som visar vardagliga hemmiljöer, är raka och osentimentala estrader för liv.

Carl-Oscar Linnés typformade vita skulpturala huskroppar slår fast ett socioekonomiskt faktum och säger någonting om barndomshemmet som drivankare. Vi lämnar aldrig riktigt den byggnad som är vår första upplevelse av ”hem”.

Den alltid lika säkra målaren Kristina Jansson har arbetat med det mytomspunna schabrak till byggnad som änkan Sarah Winchester desperat byggde vidare på under fyrtio är av sorg. Sagoslottet, som med sitt virrvarr av tillbyggnader ser ut som en adlig favela, behandlar hemmet som besatthet och visar att det inte alltid är subjektets trygga vrå.

Detsamma, men mer bokstavligt, gör fotografen Aida Chehrehgosha, som gestaltar sin egen traumatiska barndom genom att skapa och fotografera idylliska miljöer med en hotfull, ofta katastrofal, underton.

Mer direkt samhällstillvänd är den konceptuellt orienterade Per Hasselberg, som i Husvagnsprojektet, presenterat genom fotografier och text, har sökt efter en faktisk lösning på hemlöshet. Genom att placera en husvagn på en godtycklig ickeadress och registrera sig hos Skatteverket, göra flyttanmälan, sätta upp en egen brevlåda och så vidare trollar Hasselberg fram en bostad ur tomma intet. En fin ficka av motstånd i en skoningslös djungel av bostadspolitik.

Ytterligare ett fascinerande verk är Meta Isaeus-Berlins installation Återblickens transparence, som fyller ett helt rum med möbler i nästan genomskinligt organzatyg. Verket ska gestalta ett dödsögonblick, men fungerar lika bra som generell bild av minnets spöklika flyktighet, vilket förmodligen är den plats där de flesta hem förr eller senare hamnar.

Ett riktigt hem är en lite brokig helhet som vill få in ett par infallsvinklar och några verk för mycket. Men överlag fungerar det och jag tror att Sven-Harrys konsthall med den här utställningen har hittat sin nisch av förhållandevis ambitiöst men tillgängligt och tydligt material.