Andreas Eriksson är en mästare på rum. Precis som när han ställde ut på Bor Hjorths Hus i Uppsala häromåret har Andreas Eriksson stigit in på Bonniers konsthall med ett slags perfektionism som utan att behöva ta till särskilt stora gester gör det mesta möjliga av rummen. Bonniers konsthall har ett väldigt specifikt läge och ligger mellan en hårt trafikerad väg och ett minst lika trafikerat järnvägsspår och Eriksson drar elegant in omgivningen i glashallen – dels genom att specifikt referera till den i ett par vävda reliefer, och dels genom att presentera sina verk i en labyrintisk rumskonstruktion som slutar i en liten kantig sal som visar ett färskt videoverk, som på åttaskärmar dokumenterar fyra hus i trakterna av konstnärens hem i Kinnekulle. Vi stiger in från den molande gatan, och efter att ha vandrat igenom trädmålningar, skulpturer av mullvadshögar, döda fåglar som har förolyckats genom att flyga in i konstnärens ateljéfönster och mystiska skuggmålningar står vi plötsligt ute på gatan igen.
Andreas Eriksson beskrivs ofta som en naturromantiker i en nordisk tradition. Men romantiker är en för liten beskrivning av Erikssons konstnärskap, som hela tiden expanderar och förhåller sig till det måleri som är dess centrum. De döda fåglarna är lämningar av det en gång levande djurets tilltro till fönsterglasets illusoriska spegling, och ett eko av den illusion som sysselsätter konstnären inne i ateljén. Mullvadshögarna är fysiska penseldrag i det omgivande landskapet. Skuggmålningarna en försynt rest av en iakttagelse. Det handlar om perception, om att förnimma och om att låta en förnimmelse byta material och skepnad. Och om svårigheten att gestalta en verklighet som egentligen inte låter sig gestaltas. Att det har blivit många träd beror i huvudsak på att (den elöverkänsliga) konstnären råkar befinna sig i en miljö där det finns skog.
Men å andra sidan kan man inte helt förkasta kopplingen till den sublima känsla som är den romantiska målarens mål. Andreas Erikssons monumentalmålningar fungerar som ett uppfordrande base ball-trä över skenbenen. De tvingar ner en på knä och slungar samtidigt tillbaka ens egen perception till ett primitivt stadium av barndom där den fuktiga mossans kyler fingertopparna och de multnande lövens dofter slåss med stanken av en ruttnande ekorrkropp som dyker upp när en begraver nävarna i marken.
Vulgära krögare beskriver gärna sina bästa rätter som att det knullar i munnen. Och det vore inte helt fel att söka en liknande beskrivning för Andreas Erikssons måleri. Men vi kan nöja oss med att konstatera att det är riktigt, riktigt bra.