Ett angenämt återseende

Sina insikter om linjens många gestaltande kvaliteter i bildskapandet har Pelle Perlefelt bevarat och utvecklat sedan han som konsthögskolestudent 1997 belönades med Bror Hjorth-stipendiet för unga tecknare.
Vid den stipendiatutställning som utöver äran och en summa pengar ingår i stipendiet visade Perlefelt teckningar i blyerts, krita, kol och vinylfärg. Om de bilder som då ställdes ut skrev jag i min recension på kultursidan: "Till sin karaktär är hans teckningskonst kraftfull och samtidigt finstilt, grafiskt pregnant och mjukt målerisk."

Nu är Perlefelt tillbaka i Bror Hjorths Hus i museets fjärde utställning Återkomst, där tidigare stipendiater tas på pulsen. Och det är lätt att konstatera att såväl stipendiejuryns som kritikerns omdöme den gången har stått sig.
Det är i dag en konstnär med en mycket god behärskning av sina uttrycks medel som träder fram i Bror Hjorths hus.
Fokus ligger liksom i teckningsutställningen på ett icke föreställande bildskapande; Perlefelt håller alla möjligheter öppna och avstår från att styra betraktarens blick och associationer.

Hans dialekt är utpräglat abstrakt med linjen och den amorfa, organiskt mjuka formen som huvudsakliga byggstenar i bilder som handlar om rum och rumsligheter och där linjerna bildar nätverk och mönster, upprepas och peglar varandra i sinnrika system.
Teknikerna den här gången är olja på duk, board eller plexiglas. Mitt i utställningen som utöver denna utpräglade känsla för linjen också övertygar i sin koloristiska rikedom, har man hängt en kolteckning från stipendiatutställningen. Den bilden fungerar som en vilopaus mellan de koloristiska och formmässiga undersökningar som Perlefelt utfört i mindre och större format.
En särskild eloge måste ges till dem som tillsammans med konstnären svarar för hängning och strukturering av de inalles tolv verken.

Som så ofta i Bror Hjorths Hus är det med en ovanlig fingertoppskänsla för de olika konstverkens inbördes relationer man gått till väga. Resultatet har blivit en utställning som även när det gäller den yttre formen är nära nog perfekt. Inte minst imponerar kombinationen av utställningen huvudverk, en diptyk där Perlefelts skimrande transparenta måleri använts till en magnifik målning i mmonumentalformat. Omgiven av till ytan mindre verk får Öppen Sluten repetition en självklar huvudroll i det visuella drama som Perlefelt gestaltat.
Det hör till kritikerns inte alltför frekventa högtidsstunder att återse lovande unga konstnärers återkomst efter flera år och kunna konstatera att det som en gång ingav stora förhoppningar utvecklats till ett självständigt konstnärskap. Återseendet av Pelle Perlefelts konst är en sådan upplevelse.

Ett angenämt återseende

Pelle Perlefelts återkomst drygt 10 år efter stipendiatutställningen infriar alla förväntningar, skriver Cristina Karlstam.