Frågan är om det är en bra idé att visa det sköna i det sköna. Om ett rum invaderat av natur verkligen är den bästa platsen för ett andlöst smäktande naturfotografi. Redan i fjolårets sommarutställning ”Ingen människa är en ö – konstnärliga strandhugg i Stockholms skärgård” försökte den stort satsande men ibland inte självklart fokuserade konsthallen Artipelag på Värmdö låta sitt natursköna läge vara en grund för ett utställningskoncept. Det gick sådär och bland stereotypa naturbilder från nationalromantiken och framåt fanns också några färska verk som förhöjde helheten genom att stiga in från andra hållet och pröva den gentrifierade urbaniseringen, som också är granne med den citynära konsthallen, som ett skärgårdsmotiv. Det kan tyckas orättvist att låta Artipelags fina läge utmana varje utställning på temat, men arkitekt Johan Nyréns tjärade väggar, sedumtak och stora panoramafönster gör det på något sätt oundvikligt.
Det första som möter besökaren på årets sommarsatsning på naturfotografi i utställningen ”Land Meets Water – europeisk och amerikanskt fotografi från 1860 till idag” är av någon märklig anledning också ett direkt utmanande av de stora glaspartierna. Innan man stiger in i den egentliga utställningen möter man ett gäng stora panoramabilder tagna av den amerikanska naturfotografen Stuart Klipper, som har fått uppdraget att skildra den närliggande skärgården. Resultatet är en ett dussin tekniskt fina men obegripligt tråkiga vyer över klippor och fjärdar. Utställningen jagar, skriver konsthallschefen Bo Nilsson i ett katalogförord, med sitt frossande i folktomma naturbilder ett arketypiskt landskap, vilket i någon mån skulle kunna kompensera bristen på en gestaltande tanke. Men panoramabilderna blir i vilket fall som helst hjälplöst överkörda av panoramafönstren.
Två andra saker står emellertid också genast klart vid en första anblick på vad ”Land Meets Water” erbjuder. För det första är den avskärmande mellanvägg som de känsliga fotografierna krävt i konsthallens stora första rum ett riktigt lyckokast som med ens ger det majestätiska, men också svåranvända salen nya möjligheter. För det andra: curatorn Peter Galassi, med en lång bakgrund på MoMA i New York, har ett renommé som öppnar dörrar och utställningen är med några undantag uppbyggd av fina gamla printar och klassiska fotografer. Bara chansen att få frossa i de ikoniska amerikanerna Ansel Adams och Edward Westons karga behärskade och storslagna naturbilder är en händelse i sig.
Galassi har valt att i stort sett uteslutande visa natur där människan inte är synlig för att inte låsa sin presentation vid vårt kollektiva förhållande till naturen och därigenom formulera ett slags miljöpolitiskt utsaga. Frågan är dock om inte effekten är den motsatta. Vägg efter vägg med fina naturscener med en förkärlek för det storslagna blir en uppgivet eskapistisk dröm om ekologi. En postpolitisk axelryckning som mumlar något om att det ansatta klotet en gång ska återställa ordningen då de upprättgående aporna till slut orkestrerat sin egen undergång.
Men utställningen saknar inte poänger, och är mycket välhängd. Det är trevligt att se mötet mellan den norska 1800-talsfotografen Knud Knudsen och den svenska kollegan Axel Lindahl i ett sammanhang som inte känns allt för musealt stagnerat. Och det är intressant att konstatera att riktigt bra naturfoto verkligen är en företeelse som står utanför den ordinarie tidens gång. Att platsen bortom människans är en annan. Den svenska fotografen Ann Christine Eeks svartvita 70-talsbilder av öde stränder kunde vara fotograferade när som helst och är lika besläktade med Adams 1930-tal som med isländska Olafur Eliassons 90-tallsfoton av varma källor – för övrigt ett av få verk i utställningen som arbetar konceptuellt och vill något utöver det naturromantiska.
Det skulle gå att räkna upp en rad favoriter (Henriks Zeitler, Sune Jonsson, Andreas Gursky, Robert Adams…) men utställningens helhet blir ändå strukturlös och svår att greppa. Det blir helt enkelt en överdos av sublimt hulkande framför storslagen natur, och det går ut över engagemanget. Utställningens känns mest av allt som en presentation av en befintlig samling fotografi som bara har råkat landa i den stora konsthallen och fått en fin förpackning.