En ytans konst som speglar sin tid
Ett representativt urval av Roy Lichtensteins storbildsgrafik visas i sommar i Grafikens hus i Mariefred. Utställningen består främst av verk från 80- och 90-talet, där rytmen, rörelsen och volymen är de viktigaste beståndsdelarna, skriver Cristina Karlstam.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Grafikens hus, Mariefred: Roy Lichtenstein (t o m 26/9)
Grafik ur konungens samling (t o m 5/9)
Popkonsten föddes som bekant i 60-talets swinging London, men det var framför allt i USA som den kom att få fäste och utvecklas med namn som Andy Warhol, Robert Rauschenberg och Roy Lichtenstein. Den sistnämnde ägnas denna sommar en utställning i Grafikens hus i Mariefred, där besökarna får ta del av Lichtensteins storbildsgrafik i ett urval som är både representativt och idealiskt till sitt omfång: varken för mycket eller för lite, skulle man kunna säga om det dryga 30-talet träsnitt, screentryck, litografier och collage, alla i färg, som visas i den vackert ombyggda kungsladugården som sedan några år tillbaka är centrum för den grafiska konsten i Sverige.
Tyngdpunkten i utställningen ligger på verk från konstnärens sista decennier — Lichtenstein gick bort 1997, 74 år gammal. Således saknas arbeten från 60-talet, den tid då Lichtenstein huvudsakligen arbetade med enskilda föremål som motiv. Berömd från den tiden är hans bild av en golfboll med de rasterliknande prickar som sedan kom att bli ett av hans kännetecken.
Storstadens masskultur
I Mariefred är det verk från 80- och 90-talet som visas, samtliga ur Thorsten Liljas förnämliga samling.
I likhet med de övriga popkonstnärerna hämtade Lichtenstein sin inspiration och sina motiv från gatans och storstadens masskultur: reklamen, affischerna, vardagsföremålen i stadens kommersiella kvarter var hans huvudsakliga källa. I hög grad var detta därför en konst som speglade sin tid, en ytans konst utan andra ambitioner än att fungera just som spegel. Det betyder att formspråket liksom färgen var reklamens och masskulturens osofistikerade dialekt, ett språk som talade med
hög röst i enkla och okomplicerade meningar. Dessa var de "landskap" som skulle porträtteras i popkonstnärernas verk, och att serieteckningen med sin entydiga ytmässighet kom att bli ett stilideal är föga förvånande.
Nära musiken
Det var en konst som hämningslöst imiterade och citerade, och följdriktigt är det också i de verk i utställningen där Lichtenstein citerar sig själv som han framstår som mest genial. Reflections kallade han dessa arbeten, tillkomna på 90-talet. Här utgår konstnären från sina egna tidigare verk som återanvänds i förskjutet och förändrat skick men med "originalen" lätt igenkännbara.
Rytmen, rörelsen och volymen är de viktigaste beståndsdelarna i dessa bilder liksom i hela Lichtensteins konstnärskap. Betraktad så här med ett par årtiondens distans blir det också mycket tydligt hur nära musiken den här konsten står. I Lichtensteins "landskap", porträtt och närmast abstrakta kompositioner får popmusiken sin visuella gestaltning. Och man slås av hur mycket bättre den musiken "låter" i den här versionen. Banaliteten som i texter och melodier kan bli påfrestande trivial förvandlas till trovärdiga reflexioner av en tid och dess livssätt när gestaltningen är visuell.
Flexibel och mångsidig form
Från ett uppförstorat fotografi blickar popkonstens alla ikoner mot besökaren, prydligt klädda medelålders män, i ko-stym och slips och med sherryglaset i handen: Roy Lichtenstein, Robert Rauschenberg, Jim Dine, Jasper
Johns och Frank Stella. Bilden utgör en effektfull kontrast till den allt annat än välkammade, härligt frispråkiga konst som visas i Grafikens hus denna sommar.
Men grafik är som bekant en synnerligen flexibel och mångsidig konstform med utrymme både för det finstilta och det högljudda. Den förra dialekten dominerar sommarens andra specialutställning, ett urval ur kungens grafiksamling. Det mesta i denna förnämliga samling av svensk 1900-talsgrafik är arvegods från Gustav VI Adolf, som var en hängiven samlare.
Ulla Fries i kunglig samling
En av de konstnärer som är representerade i detta kungliga urval är Ulla Fries, som för övrigt ägnades en egen utställning i Grafikens hus i början av sommaren. Tillsammans med 1900-talsstorheter som Axel Fridell, Stig
Borglind, Hans Norsbo, Börje Sandelin och Stig Åsberg ser Fries till att även vänner av den mer eftersinnande och gedigna grafiska konsten får sitt denna sommar.
Ulla Fries röda blomknoppar (som hon omsatte i tredimensionell form i Slottsbacken i Uppsala häromåret) är ett utomordentligt exempel på denna konstforms mångsidighet och rikedom. Och Grafikens hus är som vanligt definitivt värt en dagsutflykt, vare sig man väljer att lyssna till Lichtensteins höga röstläge eller föredrar klassikernas mer lågmälda idiom.