Det var Index (Swedish Contemporary Art Foundation) i Stockholm som 1995 blev först i Sverige med att presentera den finska video- och filmkonstnären Eija-Liisa Ahtila. Det skedde med hennes verk If 6 was 9 med unga kvinnors sexualitet som tema. Filmen såg jag själv på Kiasma i Helsingfors, och det är i samarbete med just Ahtilas ”hemmascen” Kiasma som Moderna Museet genomför sin utställning av hennes numera världsberömda konstnärskap. Ingen pionjärinsats, således, men definitivt en välkommen konsthändelse.
Utställningen har ambitionen att vara både retrospektiv och dagsaktuell. Till de äldre verk som intimt kommit att höra till Ahtilas konstnärliga profil hör videon The House (2002), en mångskiftad installation med en ung kvinna och ett lantligt hus som huvudaktörer.
Som i andra Ahtilaverk är det finländska landskapet miljö och kontext i ett verk som suddar ut gränserna mellan visuellt iakttagbar ”verklighet” och drömd, virtuell sådan på ett häpnadsväckande sätt. Att huvudpersonen upplever hur tillvarons dimensioner flyter samman i hennes sinne men också i hennes fysiska rum hör till filmens/videons karaktäristika. När hon själv kommer flygande genom skogen eller när en ko vandrar genom hennes vardagsrum blir man som betraktare egentligen inte förvånad, möjligen överraskad över konstnärens förmåga att relativisera fastslagna sanningar och visa deras bedrägliga ställning.
I den nya utställningen låter hon en teatergrupp repetera den i kristen mytologi klassiska scenen Marie Bebådelse (2010) med renässansmåleriets ikonografi som utgångspunkt. I ett annat nytt verk, Horisontal (2011), har Ahtila filmat en högrest gran liggande horisontellt i luften.
Utställningen har titeln Parallella världar, är ett välfunnet namn som definierar konstnärskapets fokusering på tillvarons fragmentarisering och det faktum att liv både levs och upplevs parallellt utan inbördes kontakt. Att använda en andlig dimensions myter i gestaltandet av detta fenomen är funktionellt; diskrepansen mellan avsnitten när amatörskådespelarna repeterar scener ur den heliga historien och sedan ägnar sig åt vardaglig städning är effektfull. Explicit politisk udd får ämnet parallellitet i verket Var är var? (2008) Med 50-talets fransk-algeriska krig som referensram.
Ett annat välkänt Ahtilaverk är Bönetimmen (2005), där sorgearbetet efter en älskad hund leder till existentiella funderingar. En parallellhandling förlagd till ett afrikanskt land ger relief åt det verket, liksom de flesta av Ahtilas arbeten flerkanaliga och projicerade på många filmdukar.
Ett mycket filmiskt sätt att tänka och arbeta, som Ahtila är en utomordentligt god representant för.
Utställningen är ett led i museets nyetablerade samarbete med Bonniers konsthall, där man parallellt visar vårutställningen Resan till månen, en undersökning av den rörliga bilden och dess förhållande till filmkonsten. Ahtilautställningen är för Modernas del den naturliga fortsättningen på ett år med den fotografiska bilden i fokus. En påkostad katalog med rikt bildmaterial och ett effektfullt hologram som omslag har producerats.