För att kunna använda rummet på ett optimalt sätt måste man förstås först ta reda på vilken typ av rum man har att göra med. Det är precis vad Linda Wallenberg gör i utställningen ”Väntar mig”, där hon som curator har bjudits in för att göra en utställning med medlemmar från Uppsala konstnärklubb.
Med fina bidrag av både levande och döda medlemmar i konstnärsklubben, är ”Väntar mig” en utmärkt början på vad jag hoppas är en mer professionaliserad utställningspolicy från Uppsala konstnärsklubb.
Wallenbergs utgångspunkt är Walmstedtska gården, dit Åhuset hör, och dess historia som borgerligt 1800-talshem med allt vad det innebär av förväntningar och sociala förpliktelser.
Natasha Dahnbergs dramatiska långbord ”Sista middag”, bestående av en bänk täckt av textiler i porslin, jord, kaffefläckar med mera, ringar in bjudningen som social och betydelsefull rit. I sammanhanget, inklämt i en dörröppning, pekar verket väldigt explicit på de aktuella rummens problem. Det är inte alldeles enkelt att gå från hem till utställningsyta.
Helheten lyfter en kontrast mellan intimitet och offentlighet. Både Cristian Dues torrnål och Elisabet Hermodssons teckning ”Fågelmarker” är finstilta och små nog att kännas privata, medan sammanhanget och det pregnanta uttrycket ger dem tillgång till ett större perspektiv.
Anders Rönnlunds nygamla videoverk är ett slags metameditation om både konstnärsroll och privatliv, vilket också kan sägas om Elin Forsells måleri, som lyfter fram individen som samhällsvarelse.
kultur@unt.se