En tidsresa till antiken

Pompeji; namnet är nästan magiskt. Den blomstrande antika staden på Italiens östkust som år 79 e Kr utplånades av ett vulkanutbrott från Vesuvius.I århundraden vilade staden under täcket av aska och lava från vulkanen. Tills utgrävningarna började och man fann en nästan intakt stad med bevarade mosaiker och målningar, husgrunder, väggar och rum. Att människorna hade överraskats av katastrofen vittnade matvaror, bröd, hushållsföremål och andra detaljer från det dagliga livet om. Och i marken fanns tomrum efter människokroppar som mött sitt grymma öde i en het lavaström.Ingenstans kommer antiken, dess människor, vardagsliv och verklighet så nära som i Pompeji. Det som för människorna då var den stora katastrofen är för vår sena tid en outsinlig källa till kunskap. Och alla som vandrat på de nötta stenarna i Pompeji vet att det väldiga tidsgapet mellan antiken och nutiden överbryggas. I stället för distans och främlingskap upplever Pompejibesökaren närhet och identifikation. Det är en mycket märklig, nästan svindlande känsla.Att konstnärer alla kategorier alltid fascinerats av Pompeji är knappast förvånande. Exemplen kunde mångfaldigas. Det senaste handlar om de fyra svenska konstnärer som efter flera års idoga studiebesök i staden och många års arbete nu visar sin bild av den fascinerande miljön i en utställning som fått titeln Pompeji - tid och rum. Att Medelhavsmuseet i Stockholm med sin förnämliga antiksamling är den naturliga platsen för en sådan samtidsblick på historien förvånar inte. Däremot hör det kanske inte till vanligheterna att detta museum ägnar sig åt samtidskonst; desto mer lovvärt är därför detta försök att knyta banden ännu hårare mellan dåtid och nutid. Och när resultatet har blivit en så gedigen , väl genomarbetad och föredömligt vackert scenograferad utställning är det lätt att berömma. Äran av detta tillkommer naturligtvis främst de fyra konstnärerna, som uppenbarligen på djupet tillägnat sig det antika tänkesättet och införlivat dess estetik och arkitektur med sitt eget tänkande.Hela utställningen är byggd enligt modell antik villa med ett romerskt rum mitt i den stora salen. Därinne är väggarna målade i det som brukar kallas pompejanskt rött enligt en något modifierad antik teknik som konstnären Luigi Inganni uppenbarligen behärskar till fulländning. De levande, mjukt flammande väggytorna med sin milda lyster omger ett annat av utställningens kraftprov, Katarina Filanninos golvmosaik, byggd av cirka 40 000 små mosaikbitar. Inganni har tillämpat den antika tekniken där varje bit lagts för hand av konstnären själv. Motivet är en parafras på en av Medelhavsmuseets mosaiker från Pompeji, exponerad i glasmonter i utställningen. Den antika texten Cave canem, se upp för hunden, som man kan se på golv i Pompeji och andra bevarade golvmosaiker från antiken, har konstnären omvandlat till uppmaningen Cave tempus, se upp för tiden. Det är en markering som kan sägas genomsyra hela utställningen, som inte bara är en resa i rummet och historien utan också i tiden.Allra tydligast och mest imponerande gestaltas denna rums- och tidsresa i Emma Göransons installation i det rum som i överensstämmelse med den antika villans arkitektur fått beteckningen peristylen, under antiken den gård som fanns mitt i husen. I utställningen har Göransson med nio strama betongskulpturer skapat en minnets rekonstruktion av de människor och det liv som en gång fanns i Pompeji. Likt antika raka, upprättstående skulpturer står de nio gestalterna på rad som bevakare av minnet och tiden. På väggarna har konstnären placerat reliefer som skapar illusion av dåtid och nutid i ett och samma rum. Den ena väggens abstrakta djupperspektiv korresponderar med den motsatta väggens fotografier av ett barns glädjefulla besök i historien. Och hela installationen är professionellt och dramatiskt ljussatt.Den fjärde konstnären, Roland Ljungberg, har huvudsakligen ägnat sig åt fotografi i en svartvit bildsvit där de rörande detaljerna ur Pompejibornas vardagsliv dokumenterats känsligt och nära. Dessutom har konstnären markerat tids- och rumsperspektivet genom att variera begreppet resa i form av mosaikbelagda små resväskor, placerade intill fotografierna. I museets centralhall där de permanenta samlingarna visas, hittar man här och där små insmugna resväskor i gips som markörer och ledtrådar till den resa som de fyra konstnärerna inbjuder publiken att företa i deras sällskap.Pompeji - tid och rum är ett både fascinerande och fantasieggande försök att levandegöra ett stycke historia. Att det lyckats så väl och inte blivit ytligt illutrerande får främst tillskrivas de medverkande konstnärernas seriösa inställning till såväl historien som sitt arbete.