En svag, men hyfsat egen melodi

Katrina Loelvs nonfigurativa, eller kraftigt abstrakta, måleri arbetar i en svår gråzon där väldigt mycket är snyggt och dekorativt, men där ganska få konstnärer och verk når de höjder som uttrycket kräver för att ge betraktaren den där extra lilla skjutsen som vi brukar kalla konst. Det är enkelt att dra upp några flyktiga gråmelerade fält på en yta och låta dem möta en stark kontrastfärg som stiger ur bakgrunden som ett ilsket och behagligt tjut. Det är enkelt att göra snyggt. Svårt är däremot att göra samma sak på ett eget sätt. Merparten av det abstrakta måleri man möter stannar på en nivå som närmast är att beskriva som en tolkning av, eller hänvisning till, någon annan ofta lite bättre konstnär. Därmed inte sagt att Katrina Loelv nödvändigtvis fastnar just där. I flera av de verk betraktaren möter i utställningen Färgen på min längtan på Galleri Villavägen Sju svävar en ganska svag, men ändå hyfsat egen melodi.

Ett tjugotal verk hänger i de två gallerirummen, de flesta i blandteknik på en rad olika bakgrunder som akrylglas, papp och ritfilm. Figurationen är genomgående fri, men några verk anspelar på specifika miljöer, som trädgård, berg och landskap. Ett ganska drömt anslag är genomgående.
I det första rummet stjäl en lila tempera, Havsande, uppmärksamheten. Det är inte odelat positivt. Havsande låter nyanserna leka in i varandra, men känns mer som ett intryck från en promenad förbi ett kyrkfönster än som den, gissar jag, subtila känsla av hisnande som titeln antyder - och målningen visar också svårigheten med den här typen av konst.
I det andra rummet är intrycket överlag bättre. Ett verk på ritfilm, Ennnike, lyckas till och med med den farliga manövern att infoga ett grällt utrop i en följsam gråskala. En argsint gul fläck kan bjuda mycket nöje. Och två lite större målningar på akrylglas undviker elegant det sköna och formar ett köttigt utrop, snarare än en färgsensation. Katrina Loelvs måleri blir som bäst när det medvetet går mot det oinsmickrande.

En svag, men hyfsat egen melodi

Katrina Loelvs utställning Färgen på min längtan visar upp ett riskabelt måleri. Men när det lyckas blir resultatet behagligt oinsmickrande, skriver Sebastian Johans.