En ständigt pågående workshop

Konsten som ett medel för att nå bortom vaneseendet, det är en evig kamp, och den kanske viktigaste kärnan för konstnärkollektivet Raketa som sjövilt blandar bildkonst med grafisk design, arkitektur, sociala interaktioner, film, bokproduktion, journalistik och en rad andra medier i en verksamhet där det ena projektet till synes friktionsfritt leder vidare i det andra i en helhet som mest liknar en ståndigt pågående workshop.

De senaste åren har Stockholms- och Malmöbaserade Raketa synts mycket i Uppsala. Utgående från en dokumentation av de uppstoppade djuren och dioramorna på Biologiska museet växte en process, som bland annat har inkluderat ljuslådor på stan, alternativa stadsvandringar, filmprojektioner och musik i Vasaparken och offentliga samtal. Konstens funktioner, vårt sätt att se och samtala har hela tiden varit de frågor som lyfts fram i projektväven som nu kulminerar i utställningen How to build the Mississippi river in your own backyard, som just nu pågår på Uppsala Konstmuseum.

Interdisciplinärt är bara förnamnet i utställningen som förutom arbeten av Raketamedlemmar också presenterar en rad inbjudna internationella gäster vars verksamhet spänner över stora delar av det kreativa fältet.
Utställningsrummen har modifierats för ändamålet och delar av golven klättrar uppåt som om de var i färd med att vikas till origamiskulpturer eller bara är trötta på att ligga horisontalt platta och leva upp till schablonartade förväntningar. Kring och på golvkonstruktionerna sprider sig ett otal små projekt. I taket och på väggarna hänger det bilder som slåss om utrymmet med ett flertal projektioner, på golv, hyllor och i fönsteralkovar klättrar installationer och dokumentationer av diverse och här och var finns små ljudlådor där besökaren kan pausa från det överväldigande utbudet och bara lyssna.

Ljuden är en bra utgångspunkt. I en låda hörs elektroduon Örjans komposition med djurljud som ackompanjerade Raketas arbete på biologiska museet, och i en annan kan man lyssna på ett mor-dotter-samtal om det offentliga rummet. Det är arkitekten Catharina Gabrielsson som talar med sin dotter och samtalet kretsar kring de uppenbara frågorna om vem som har, och inte har, tillträde till det offentliga och vem som styr och varför. En mycket enkel erinran om att demokratins grundfrågor, hur självklara de än ter sig, ständigt måste upprepas för att inte förvanskas och kanske till och med försvinna.

Rummen bildar en mosaik av olika projekt, vissa riktigt bra, andra mest intressanta som en del i den rika helheten. Några exempel: Michael Carapetian har betraktat en kyrkogård som en park och inte bara som en begravningsplats och resultatet är en serie fotografier, Eugene Umanski har fotograferat grimaserande människor på turisternas favoritplatser i Uppsala, Elena Tsetaeva har dokumenterat hur hon lärde sig åka slalom, Karin Lundgren Tallinger presenterar en mapp med blommiga tyger och ett grenliknande objekt klätt i ett av dem. På ett bord syns spåren av en workshop där en utopisk stad har skapats av samma silverpapper som täcker de uppfläkta golvkonstruktionerna. En våning ner, i Universitetets konstsamling, har Mats Leiderstam placerat verket Vy, en kikare riktad på en liten flamländsk 1600-talsmålning.

Olika sätt att se, nya sätt att se, variationer av vardag. I ett hörn får den blonda pojken på Kalles kaviar möta en rysk motsvarighet i Alionka, en sovjetisk chokladflicka. Allt är flytande och flera projektioner visar just vatten och på en vägg blinkar texten "Where is the ocean?" Ett hav av intryck, eller en Mississippiflod. Raketa med vänner berättar mycket effektivt även om det inte alltid står klart vad som berättas. Man kunde önska sig fler tydliga fokuseringspunkter, ibland blir känslan av pågående workshop väl påträngande, men vad hjälper det att önska? Betraktaren får själv leta upp öar av stiltje att försjunka i. Betraktaren surfar på vågen precis som de deltagande verken och upphovspersonerna. Alla har ett eget ansvar. Sluta aldrig se.

En ständigt pågående workshop

En uppsjö projekt i ett hav av intryck presenteras av konstnärkollektivet Raketa med vänner på Uppsala konstmuseum. Det är bara att knäppa på sig flytvästen och kasta sig ut, konstaterar Sebastian Johans.