En skämttecknare och en häcklare

Lönnebergasonen Albert Engström ställer ut på Bror Hjorths hus i midvintertid. Inte bara kolingar har man kallat utställningen. Fast visst är det ändå den offentliga filuren Engström som här har tagit plats med inlånade verk från Eksjö museum och Albert Engström-museet i Grisslehamn.Någon utlämnande, utmanande, själfull och introspektiv Albert Engström letar man förgäves efter, här och annorstädes. Albert Engström hör till de så kallade nittiotalisterna i vidare mening, det vill säga den första generation författare och konstnärer som medvetet iscensatte föreställningar om sig själva i den nya mediala offentligheten. Den nya skämtpressen med Jörgens Figaro, Hugo Vallentins Söndags-Nisse och Albert Engströms Strix hjälpte till att flytta kändisfokus från kyrkan och hovet till den nya kultureliten och polititiken. Med skämttidningarna medialiserades skvaller och förtal och kulturetablissemanget med Carl David af Wirsén i spetsen förvandlades till tidens notoriska eller mer glamoröst skandalomsusade stjärnor.I skämttidningarna medverkade kompanjonerna Heidenstam och Albert Engström och drev med äldre författarkolleger, universitetens, kyrkans och statens män. Samtidigt lanserade de sina liv som trendiga livsstilar och gav näring åt reportage i pressen. Underbara exempel på hur Heidenstam såg sig själv som nittiotalisternas diktarfurste och främste upptågsmakare är förevigande av de manliga generationskamraternas vilda upptåg vid Heidenstams skandalomsusade bröllop på Blå Jungfrun.Driver med sin tidAlbert Engström är suverän på att infånga vissa utsnitt av sin tids dominerande idéer och miljöer. Att vara skämttecknare och häcklare blev hans främsta yrke. Föreställningar om det sunda bondförnuftet, det utfattiga dagdriveriets behag och den oförskräckta manligheten förenas i Kolingens insatser under den svenska skämtpressens blomstringstid. Utställningens tyngdpunkt ligger på Strix, som Albert Engström startade 1897. Skämten är aldrig sofistikerad satir utan mer på nivå med efterträdarna Kronblom och Åsa-Nisse. Ofta drev Albert Engström med nationslivet i Uppsala och man anar bakom alla stupfulla kandidater och licentiater viss ångest vid Albert Engströms återblick på sin misslyckade sejour vid Uppsala universitet. Albert Engström fick sin revansch, då han, likt flera av de nittiotalister som misslyckats med sin examen, blev hedersdoktor och 1922 valdes in av kompisarna som en av de aderton. Aldrig var steget så kort från skvallerpressen till Svenska Akademien som under 1900-talets första decennier. Även när Albert Engström är en allvarligt sinnad konstnär verkar det på eftervärlden som om han driver med sin tid och sig själv. Hans konst verkar så anpassad till tidens moden att den blir stum för eftervärlden. Rospiggarna är banala porträtt som vittnar om att intresset för Roslagen och det provinsiella stannat vid insikten att hembygdsvurm var tidens trend.Ytlig, men inte i negativtSjälvporträttet som jägare är marknadsföring av en livsstil helt i nivå med den kända propagandaaffischen inför folkomröstningen mot alkoholförbudet. Men finessen med Albert Engström är just att han hör till de ytliga och det inte sagt i någon negativ mening. Han talar inte till oss i dag, Albert Engström, inte som diktarkamraterna Strindberg och Fröding eller för den delen Heidenstam, när han vågade visa mer av sig själv än sin tids manér.Engströms fiskargubbar är tekniskt och psykologiskt inte i nivå med Carl Wilhelmssons porträtt av fiskarbefolkningen på västkusten. Inte heller tilltalar hans folklivsskildringar, porträtt och landskap såsom målarkamraterna Anders Zorns och Bruno Liljefors. Albert Engström skildrar förra sekelskiftets första decennier med ungefär det perspektiv man skulle ha fått på vårt sekelskifte genom att zappa mellan Grogg, Galenskaparna och Söndagsöppet. Hans insatser i svenskt kulturliv består i att bevara samtidens blick för sin närmaste omvärld.