Man kan inte tänka sig en mer prestigelös entré: Världsartisten Abdullah Ibrahim lufsar in knäppande en skrynklig grå skjorta. Han ber om ursäkt för sin klädsel, bagaget har kommit bort på resan. Så sätter han sig vid flygeln och börjar spela.
Han har en enastående meritlista. ”Upptäckt” av Duke Ellington har han spelat med flesta av 60- och 70-talens giganter, givit konserter över hela världen och komponerat, även filmmusik. För honom liksom för många andra jazzmusiker är den afrikanska musiken den botten mot vilken hans artisteri tar sats och får sin form och gestalt.
Från 90-talet är detta allt tydligare. Den melodiska, rytmiska sydafrikanska musiken finns i allt han gör. Han fjärmar sig från den amerikanskinfluerade jazzen och söker sig inåt. För ett par år sedan gav han ut Senzo där han ensam svarar för hela musiken. Abdullah Ibrahim är i Uppsala för att framföra Senzo.
Trevande, sökande, börjar han, meditativt, över vänsterhandens solida jazzackord rubaterar högerhanden en introduktion som aldrig tycks finna det den ska introducera. En koralliknande melodi tar över. Den avlöses i sin tur av ett tema som upprepas om och om igen, likt en hymn från klostret Taizé, innerligheten ligger just i upprepningen.
Senzo är en lång svit. Han spelar den utan uppehåll mellan de olika avsnitten. De smälter samman till en ett enda. Vi bjuds på en musikalisk resa där alla tänkbara genrer lämnar korta avtryck. Jazz förstås (Ellington, Brubeck, Monk, Jarrett) men också visa och spiritual, cocktailpiano och psalm. Det finns klassiska referenser (jag kommer att tänka på Bach, Pärt, Glass).
En harmoniföljd antyder en genre men strax ändrar musiken natur och blir till något annat. Ibland svänger det men aldrig länge, det meditativa, drömmande tar över. Vi upplever en sorts allkonstverk, musik som i sig rymmer nästan all annan musik och ändå är sin egen.
När det slutar sker det odramatiskt, litet överraskande, utan någon markering. Det bara slutar - kanske med en snyftning. Det är en fantastisk upplevelse.