En målares magiska dagbok

Vårvintern 2003 fyllde den lettiskbördige konstnären Laris Strunke Konstakademiens stora salar med ett måleri som nästan tog andan ur betraktaren i kraft av sin monumentalitet och sitt allvar. Nu är konstnären tillbaka, den här gången i mer blygsamma rum men med samma väldiga kraft och oförvägna lust till måleriet. Det innebär att även en del till sitt yttre format mindre dukar får en naturlig plats i helheten, även om det också denna gång är några monumentala verk som är de som drabbar betraktaren med en oemotståndlig kraft. Det slår mig hur fullständigt Strunke litar till måleriets egenskaper, utan att bländas eller försvagas av tidens mode och trender. Det finns en nästan magisk styrka i hans måleri, som man som betraktare upplever med sina sinnen men som är svårare att cerebralt förklara. Men så är det väl egentligen alltid när man närmar sig intellektets utmarker och börjar beträda den terräng som bara konsten är mäktig att utforska.

Som alltid hos Strunke handlar måleriet om landskap, synliga och osynliga, om rummet och dess volym, om orientering i okända marker där konsten i mästarhänder kan formulera riktning och väg. I den nya utställningen infinner sig det stora undret när jag dröjer inför målningen Öppningar, daterad 24 oktober 2007. Målningen sorterar under avdelningen Interiörer, och som så ofta hos Strunke möter jag ett rum som till en början enbart tycks vara yta men som efter en stund öppnar sig mot ett okänt bortom som på ett magiskt sätt fyller betraktaren med en ofattbar lycka. Plan och ytor skjuts in under varandra, färgen flimrar i sina väl avvägda kombinationer, någonstans anar jag en väg till något som kunde kallas hopp. framtid, morgondag.

Liknande känslor uppstår när Strunke i målningen daterad 4 november 2007, Guldockra kallad i utställningen, låter ett blekblått ljus skimra i allt det gula. Vad är det som sker i det här måleriet, vad är det för sanningar Laris Strunke förmår formulera, utan ord, som en visuell dagbok för tröst och trygghet? 29 november 2007 målar han så den målning där också betraktarens ord upphör och bara det öppna sinnets vokabulär är möjlig att använda. Ljuset är här översinnligt, och jag anar den märkliga sanning som endast abstraktionen kan gestalta.

Undret sker i Strunkeland, skrev jag inför konstnärens förra utställning på Konstakademien. Nu händer det igen, stillsamt, utan åthävor men med en kraft som överträffar det mesta.
I samband med utställningen utges en ny praktfull bok med Laris Strunkes målningar och infallsrik text av K Sivert Lindberg. Det är en förnämlig volym; ändå är det i fullformat och på plats inför målningarna som den riktigt inträngande insikten om det här måleriets geniala kvaliteter blir riktigt gripbar. Boken kan sedan tjäna som minnesanteckningar från en bedövande konstupplevelse i Konstakademiens galleri.

En målares magiska dagbok

Fem år efter sin stora utställning i Konstakademien är Laris Strunke tillbaka med en lika bedövande stark och vacker utställning, skriver Cristina Karlstam.