När jag återvänder till staden där jag växte upp händer det ofta att jag går på stigar som inte finns. Omlagda trottoarer, nya planteringar och ibland stora byggnader finns inte i det minne som är programmerat i min kropp. Jag rör mig i en värld som inte längre existerar. De kartor vi ritar i vårt minne är alltid fulla av vita, oupptäckta eller negligerade områden. Rekonstruktionens väsen är i den meningen exkluderande.
Vi präglas av våra miljöer. Vår omgivning är de gränser vi har att utvecklas med. Men vi påverkar också rummen, upplever dem genom våra behov och önskemål, och i minnet blir de alltid i någon mening fiktiva. I utställningen ”Reconstruction Site” stiger konstnären Moa Lönn rakt in i de rum som bara finns i hennes minne. Det blir en suggestiv resa.
På en vägg hänger tio tredimensionella objekt i vit stengodslera som återger planlösningen i de lägenheter konstnären bott i. Eller egentligen – det subjektiva minnet av planlösningen i de lägenheter som utgjort konstnärens näromgivning under olika delar av livet. Väggarna är tunna och den vindlande leran ger intryck av skiss, men detaljnivån är ändå hög. De små fönstren griper tag i ljuset och skickar in spännande skuggor i de tomma små rummen som vi alltså betraktar uppifrån som om de vore ritningar.
På de andra väggarna hänger ett par grupper, den ena svart den andra vit, med försynta skulpterade grenar som stryker under att det handlar om att växa, slå rot och bilda nya skott. Och långt ned på väggen bredvid de svarta grenarna snurrar en projicerad leranimation som i all hast går igenom ett liv, från livmodern fram till ett uppgående i alltet. Från det första lilla rummet till rummets slutgiltiga seger och annektering av det tillfälliga stadium vi kallar jag. Helheten är mycket snygg och välbalanserad. De keramiska rummen är estetiskt spännande, men fungerar i första hand som impulsgivande tankar och det är helt omöjligt att se dem utan att börja reflektera över de rum som har format en själv. Under utställningsperioden bygger Moa Lönn dessutom, baserat på samtal, modeller av några besökares minnesrum.
En närapå diametralt motsatt jakt på de inre rummen får vi ta del av på det intilliggande Åhuset, som gästas av den mexikanska målaren Fernando Garrido, vars magiska realism har nått Uppsala tack vare ett fruktbart samarbete med Edsvik Konsthall, som också har ställt ut många av Uppsala konstnärsklubbs medlemmar. Garrido framstår som en mexikansk motsvarighet till norske Odd Nerdrum, och målar föreställande och rasande hantverkssäkert i ett manér som är hämtat från renässansens stora mästare. De bägge målarna finns säkerligen i samma internationella samlingar. Men till skillnad från sin norske motsvarighet drivs Gerrido mer av en vilja att berätta historier än av en vilja att bygga en jag-centrerad mytologi.
Jag har svårt att intressera mig för måleri som så tydligt har låst sitt uttryck i en historisk epok. Det blir mest tekniskt driven kitsch, vilket jag ställer mig frågande till. Men Garridos bilder handlar inte bara om teknik, och tematiskt kastar han in betraktaren i en dröm med konnotationer till sydamerikansk litteratur och Freudanstruken surrealism, med några blinkningar till aztekisk mytologi. Vi stiger in i en värld full av grandiosa landskap, vanställda gycklare och medeltida hattar som spottar ur sig såpbubblor. I botten finns, berättar en informationsvideo, en sympatisk berättelse som handlar om att skapa en alternativ normalitet och det märks. Målningarna präglas inte av det förorättade gravallvar som brukar känneteckna genren. Fernando Garridos karnevalistiska yra excellerar i skickligt återgivna tygsjok och den som går igång på den här typen av måleri vill för allt i världen inte missa utställningen.
Mötet mellan Moa Lönn och Fernando Garrido är en kollisionsartad kontrast, vilket är mycket lyckat. Plötsligt känns konstnärsklubbens ganska oansenliga lokaler vid Fyrisån som ett riktigt spännande konstcentrum.